Jag försöker verkligen att inte döma människor. Folk jag inte känner ska jag helst inte heller ha förutfattade meningar om.
Detta är inget jag hävdar att jag är kung på, men jag jobbar på det. Och jag bättrar mej faktiskt! Det är bra att vara lite öppen när man jobbar med folk liksom. MEN. Men ibland har även jag problem att kontrollera mina dömande tankar. Jag VILL verkligen inte tro nåt ont om någon, alla har ju sin bakgrund och sina personliga skäl, men ibland undrar man faktiskt vafan det är som pågår. Som igår. Praktexempel.
Jag kom gående över parkeringen på sjukhuset, hade precis köpt en biljett till min lilla bil. Snett framför mej går en familj. Eller okej, en familj minus pappan. Det var en mamma som var ungefär 160 lång och minst lika bred. Hon hade ett par kamouflagefärgade väl använda byxor på sej, en rosa dunväst och ett par orange foppatofflor. Hennes hår var tunt, blekt och uppsatt i en råttsvans med en tjock lila frottésnodd mitt uppe på huvudet.
Till vänster om mamman gick hennes dotter. Hon var gissningsvis 17-18 år, något kortare och något mindre korpulent än sin mor, men det syntes att hon jobbade på det! Hennes hår var axellångt, lite för flottigt för att det skulle se helt hundra ut, svartfärgat med en ungefär decimeter bred rödblond utväxt. Hon hade ett par föredetta vita mjukisbyxor, knallrosa pälsiga moonboots med tydligt pronationssnedtrampad sula. Hennes dunväst var gråvitkamouflagefärgad och under den hade hon en ljusgråmelerad sweatshirt som det stod Aqualimone på. Framför sej sköt hon en sittvagn med ett barn i. Ett barn som enligt mina mått mätt var aningens för gammalt för att åka vagn…
Mammans son var ungefär 19-20 och gick på hennes högra sida. Han var en lång räkel med svarta väldigt vida flaxiga byxor med en massa remmar och snören hängande på. Hans skor kändes lite inspirerade av den lite platåiga modellen som var ganska populär när jag gick i ..hmm.. åttan? Vi kallade dem Buffalo. Han hade en långärmad mörkgrön tröja med en lång strutig luva hängande nerför ryggen. I näsan hade han en grov ring. Som en tjur, mitt i näsan liksom.
Det var en fin familj! Och hade det inte varit för det faktum att de tre gick extremt långsamt och delade på en cigarett hade kanske inte mina fördomar kickat in. Men nu gjorde dom det. Mamman tände en cigg. Tog ett par bloss, skickade över den till dottern som gjorde det samma och medan hon blåste ut röken över barnvagnen gav hon vidare, förbi mamman, till sonen.
Jag vet inte hur mycke jag behöver utveckla detta för jag gissar att allas hjärnor redan har en klar bild av vad detta var för typ av familj. De var Bönder. Och då menar man ju givetvis inte bönder i sak av lantbrukare. Yrket bonde har ingenting med denna typen av Bönder att göra.
De flesta håller med mej. Men för er som fortfarande inte vet vad jag pratar om kan jag lätta lite på fördomsbältet och informera er om att denhär mamman är frånskild, hennes man har sannolikt lämnat henne för nån annan och innan det tog slut stod de ofta framför köksfläkten i deras brungulkaklade kök i Knäred och grälade med varsin cigg i näven. Dottern gillar att kolla på tv, äta chips och att supa. Obs, inte festa. Supa. Alltså sitta med ett par likasinnande på en bänk utanför exempelvis en skola, bussknutpunkt eller ett Folkets hus och dricka öl tills de är packade. Det är smidigt med bänkar utomhus för då kan de spy rakt ner på marken precis jämte. Gravid blev hon när hon, väldigt berusad, blev påsatt av pappans arbetskamrat på en kräftskiva, i hans bil som stod parkerad en bit längre bort. Hon minns inte så mycke av händelsen.
Pappan, som numera är ur bilden, jobbar på en fabrik där han bygger maskiner och det enda tuffa med honom var att han hade ett gevär. Detta brukade både sonen, mamman och dottern skryta med. Men nu, sen han lämnade mamman har åtminstone hon börjat tycka att det inte alls var så bra att ha en ”sån i huset”, eftersom man ju aldrig riktigt visste vad han kunde få för sej att göra!
Sonen har ett par vänner som han brukar träffa och spela data med. Undertiden lyssnar de på techno och drömmer i smyg om att en dag gå på en riktigt ravefest. Dock skrämmer tanken på en sån fest dem lite eftersom de då skulle bli tvungna att gör nåt så främmande som att röra på sej, dansa. Självklart är det ingen av de tre som vet att ingen av de tre faktiskt aldrig har raveat. Alla säger ju att de har gjort det. Ungefär som när de pratar om sex, även om det händer väldigt sällan.
Familjen har en hund, en schäferblandning som heter Charlie. Det hette deras två tidigare hundar också. Och en gång! En gång åkte familjen på semester! De slog på stort och åkte finlandsfärjan! På båten köpte de röda Prince i billiga limpor och åt god plankstek som det än idag pratas om när fantastisk kokkonst kommer på tal. 179 kr kostade en planka, det minns dottern och till efterrätt fick de bananasplit!
Jaaa… det var lite riktlinjer. Men givetvis, det är bara fördomar. Inget av det stämmer säkert.
I Halmstad finns det bara caféer, restauranger och klädaffärer. Och Clas Ohlson.
Emma svarar i telefonen när det ringer. Hon får tala med en glad kvinna med stora planer:
Ååååh! Jag hade nåt skitbra att skriva, men det förstördes nu när dom satte på den där sjukt RÅVÄRDELÖSA jävla ”Stupid Girl” på radion.
