Svennes jävla Svennebilar!

rakis

Jag vet inte hur ni funkar med era bilar, om ni tycker speciellt mycke om dom eller ens bryr er eller inte, men min är väldigt viktig för mej.

Det finns människor som tycker att det är skitsamma. Hur ny eller gammal den är spelar ingen roll, så länge som den funkar och transporterar en från A till B. Jag bryr mej om min bil. För mej ÄR det viktigt vilket märke det är, modell, utseende, detaljer, tillbehör osv. För att inte tala om fräschör! Jag skäms när jag åker runt i nåt med en massa döda flugor över hela huven elle skitiga och uppskrapade fälgar. Jag säger inte att det måste vara en fet ny Hummer jag kör runt i, men den ska vara hyfsat fräsch.

Detta inlägget skulle kunna vara slut nu. Men jag tänkte ju pekpinna lite på just en speciell detalj. Såklart. Det kan hända att många av er kommer tycka att jag överdriver nu men allvarligt, vad är grejen med er som kör runt med bilfirmans klistermärken i bakrutan? Va!?
Man ser er överallt. På 80 av 100 bilar man kör bakom kan man se nån random jävla bilfirmas namn på ett fett as till klistermärke i bakrutan eller/och som text på skylthållaren. Herreguuud! Vad är det med er folk!? Okej om det är din egen eller kanske din sons bilfirma och du känner att lite PR är på sin plats, men fan inte om det bara är nåt helt average ställe där du har råkat köpa din fula lilla Nissan Sunny. Och ännu värre med sånna som köper en begagnad bil och klistermärkena från var den förrförrförrförra ägaren köpte den sitter kvar!

Ni får ingenting för att köra omkring och göra reklam! Ingenting! Det ser löjligt ut! Ta bort skiten! Jag blir så jävla provocerad!
Måste ni tvunget ha nåt skit i bakrutan så sätt dit nåt eget. Glid inte omkring och skylta med att ni minsann har köpt eran fantastiska Toyota Carina -94 på Jörgens Bilmarknad i Karlshamn eller på Benkes Begagnade Bildelar i Skavböke.

Och vad ännu värre är! Ni har köpt en helt fabriksny och skitsnygg bil. Ni är jättenöjda. Familjen älskar den. Era vänner är avundsjuka. Ni är stolta över ER bil. Den är betald. Ni har extrautrustat den med allt lullull man kunde köpa till. Men likförbannat låter ni klistermärkena från Svenssons Bilhall, Herrljunga sitta kvar!? Wtf!?

Så nu gör vi såhär. Alla reser sej fråna sina feta rövar och går ut till sina bilar. Ni riktar blicken mot bakrutan och därefter mot skylthållaren. Finns där nån form av reklam från nån sketen bilfirma som inte ni själva har klistrat dit? Var det du eller var det den förra ägaren som köpte bilen där? Eller kanske den förrförra? Vet du inte ens? Måste du kolla i bilens papper för att få reda på det?
Om ja – gör PRECIS vafan ni själva känner för, men om ni ska använda rakblad så var försiktiga, det finns få saker som är så fula och amatörmässiga som när man kör runt med en upprepad bakruta efter avlägsnandet av ännu fulare klistermärken.

rakis

Skjut mej.

Jag vill dö. Den enda och bästa lösningen är att skjuta skallen av mej tror jag. Nödslakt. Vi kan ta det här utanför på parkeringen.

Det var en hård kväll igår. Ganska kort, med koncentrerad. Jag och Freddy var på B&B och såg Veronica Maggio (!). Varmt som fan och en oerhört stillsam publik med seriösa fans som kunde alla texterna och hade öronproppar för att skydda sina delikata hörselorgan. Typ bara tjejer dessutom. Eller som mitt sällskap uttryckte det: -Gött att det är typ 80% tjejer här. Och av dom 20% killar som är här är 80% bögar.. Jag kände mej dessutom lite malplacerad i min Motörheadtröja och dötrasiga jeans, men hell! Sånt får man ta.

Anyways avslutades kvällen med att jag, totalt jävla wasted, väntar på Freddy, ungefär lika tankad som jag, i ösregn och åska i vad som kändes som en timme ungefär. Kort där efter kommer Eva och hämtar mej. Jag sover med henne i hennes lilla säng. Vaknar på morronen och blir skjutsad till jobbet ty min promillehalt var och är fortfarande imponerande. Sitter nu vid mitt skrivbord och är lite darrig. Det ringde en glad dam nyss som frågade om jag var förkyld eftersom jag låter lite, som hon utryckte det, rosslig. Underbart. Så om ni ringer till firman här idag är det jag som svarar – bakfull som ett jävla rådjur, lidande av nånslags afasi, hungrig men ej kapabel att äta, ful som stryk och med minsta sagt begränsad motorik. Halleluja. Men jag är trevlig och serviceminded ändå! Även om jag vill dö.

skjutmej

Furbee

Citat:

-Alltså, jag har egentligen inget emot håriga tjejer.. Men det är ju bra om det inte är så långt att det åker med in!

lus

Stoppförbud

friparkeringOkej, det har kommit till min kännedom att det är en del som har retat upp sej på att jag säger att jag ibland skiter i att det är familjeparkeringsplats och ställer mej där ändå.

Vill bara klargöra att jag inte alltid parkerar där. Om det nu räddar mej på nåt sätt. Vill då också bara klargöra att jag egentligen inte alls är ute efter att rädda eller försvara mej faktiskt, eftersom jag som sagt skiter i att det är en familjeparkering. Men för er som så väldigt undrar.

Dock kan jag då, för att vidare, helt i onödan, endast för er skull fortsätta att försvara mej genom att säga att jag aldrig parkerar på handikapprutorna. Ej heller dubbelparkerar gör jag som så många andra tycker är helt okej om man baaara ska in och hämta sin pizza/köpa cigg/gör att snabbt bankärende. Visserligen är enda anledningen till att jag inte gör detta min rädsla för att få backspeglarna på min lilla bil bortkörda.
Jag parkerar inte heller på lastzoner. Åtminstone inte under tider då det kan tänkas komma nån som vill ställa sin lastbil där. Jag parkerar YTTERST sällan på Taxiplatserna.. Men visst, det har hänt. Dock inte på långa vägar lika ofta som jag står på familjeparkeringen. Jag tar inte heller förhyrda platser.

Filip hatar när jag parkerar på familjerutorna. Han säger att han skäms. Han säger att jag hellre kan ställa mej på handikapp då eftersom det inte är lika illa. Jag håller inte med alls, så det brukar bli att jag får placera min bil i en vanlig ruta. Då går man iväg och är rädd för dörruppslag sen. Jag brukar försöka hitta en ruta där bilarna runtom har parkerat mot vinden, inte med. Risken för dörruppslagen minskar ju lite då..

Jaja! Nästa gång ni är på Maxi och det står en liten silverfärgad sportbil på familjeparkeringen är det högst sannolikt min! Skulle ni ändå inte känna igen den så står det Emma Brunnfors bak på skylten. Jag har inget att dölja. Skriv ett brev eller nåt. Kan med fördel fästas på vindrutan under torkarbladet, det har gjorts förr.  Sist jag parkerade – in mellan stenarna i brandgatan, hade pappa skrivit ett jättebra brev. Ett citat ur Sällskapsresan.
”-Men vad i helvete tar ni er till!? Jag har bara varit inne och vänt!
-Det är faktiskt stoppförbud här!”

Kreativt!

attitydproblem

Idag har jag haft attitydproblem asså.. Ofrivilliga attitydproblem!

Sånt är spännande. Man menar inget illa men det blir så fel. Fast lite kul ändå. I normala fall är jag ju rätt dryg  också. Men då är det liksom medvetna attitydproblem.

Scen 1.
En lite lessen tjej ringer till jobbet. Hon har en liten liten butik som i mina ögon är totalt jävla överflödig. Helt meningslös verksamhet! Dom säljer scrapbookgrejer. Ni vet.. ”fina” papper, paljetter, glitter, klister, kalligrafipennor, gulliga klistermärken, stämplar osv.. Jag kommer aldrig förstå mej på det där.. Men anyways! Hon har problem med sin kassa.
Hon: -Ja och sen bara stannade den! Och ville inte skriva mer!
Jag: -Jasså? Och du har satt i pappret som det ska vara?
Hon: -Ja! Och den funkade inte i lördags och inte nu heller och jag börjar få lite panik! Och vi har jättemycke folk i butiken!!
Jag: -Eeehh, hehe.. Nej. Det tror jag nog inte va..

Det ver inte meningen att dom där sista orden skulle kommit ut ur mitt huvud. Ett mer passande svar hade varit nåt i stil med
-Ojdå, det var ju inte bra! Då får vi försöka lösa detta såfort vi bara kan!

Scen 2.
Det är två lediga familjeparkeringar vid Maxi. Emma (jag) parkerar på den ena av dom. Det får man inte, jag vet, men ibland skiter jag faktiskt i det.
Precis när jag kliver ur min lilla räserbil går en mamma förbi. Hon har pagefrisyr, en röd skinnhandväska och tre barn, varav det ena sitter i vagnen som är fullpackad med matkassar. Hon är påväg till sin bil som högst sannolikt är nånform av minibuss från -93 eller nåt. Den står nog en bit längre ner eftersom hon är påväg förbi mej bortåt. Hon stannar upp och säger:
-Du vet att det där är en familjeparkering va? ..Jag som faktiskt har min familj med mej fick ställa mej jättelångt borta bara för att folk gör som du.
-Jassådu? Mmokej, men det är ju en ledig här nu.
*pekar på marken på den lediga megaplatsen jämte min bil* Nu kan du ju flytta din bil hit. Bra va?
Sen gick jag in genom entrén och kvinnan med sina kids stod kvar.
Det var inte meningen att det skulle blivit drygning av det där. Det är faktiskt sant! Det var bara min hjärna som bluescreenade lite! Den tänkte att det ju faktiskt var jättebra att det fanns en ledig plats till henne. Sen att hon faktiskt var klar med sitt shoppande och bara skulle lasta in sina tre ton blöjor och frosties i sin Mitsubishi Spacewagon och sen dra hem.. Det är ju en annan sak.

Heta sköten & manliga män

Efter helgens strapatser i den lilla staden vid Vättern satt jag återigen i min snygga bil påväg hem.

På radion var det nästan bara reklam, spelmansstämma eller nån dåre som snackade finlandssvenska. 3 kräkframkallande alternativ. Så jag spisade skivor istället.

Efter ett tag konstaterade jag att alla som fanns i mitt fordon var genomlyssnat ungefär 100 ggr vardera och att jag inte var sugen på nånsom helst form av relapse. Mina tankar gled in på talböcker. Jag har en del vänner som har fastnat för det där. Det är inget som har lockat mej alls förr, men ibland, efter ungefär en timmes körning och min hjärna som har börjat försätta sej själv i dvala, då känner jag en liten längtan efter en trygg mansröst som läser en god bok för mej.

Men sen rasar det igen. För jag har sedan långt tillbaka redan konstaterat att det bara finns skit på tal. Det är 100% deckare som läses in och blir till ljudböcker. Varför i helvete är det så? Jag gillar inte deckare! Jag tycker inte om att läsa deckare själv med mina egna ögon. Jag tycker inte ens om att se deckare på film! Och då framförallt inte svenska sådana. Så varför är det bara sånna som får bli talböcker?

thebook

Givetvis ska jag inte lämna detta öppet åt era hjärnor att själva bearbeta nu. Givetvis har jag likt en bra tv-kock förberett.
Jag tror att det är så att typ ingen inläsare vill läsa snusk! Och i dom flesta böcker förekommer det nån liten form av snusk nån gång. I nästan alla böcker (och filmer) UTOM deckare. Därav. Mycket tråkigt. Jag sticker inte under stolen med att sexet i både böcker och filmer är en stor del av vad jag är ute efter!

Vad jag skulle vilja se och höra är dom där riktigt värdelösa tantsnuskböckerna inlästa! En saftig Harlequinroman framförd av en man med sexig röst. Dåjävlar. Då hade 3 timmars bilresa varit en fröjd! Man hade inte heller behövt oroa sej för störande moment såsom exempelvis kissnödighet!  Kan ni tänka er? Va? Den ultimata bilboken. Man vet genom att bara titta på omslaget hur storyn ska löpa, hur det ska kulminera och avslutas. Man vet detta, men det gör inget! Eftersom man ändå bara är ute efter att få höra om sexet, som också är vad hela boken baseras på, gör det inget att man vet redan innan första meningen hur det kommer sluta.

”Julie visste inte vad hon skulle ta sej till. Hur kunde detta hända? Mannen hon som bara några dagar tidigare hade hatat av hela sitt hjärta stod nu bakom henne med sina stora varma händer på hennes höfter. Hon kunde känna hans stora hårda lem pressas mot hennes skinkor och det gick en våg av vällust längs med ryggraden, ner mot hennes glödheta sköte när han andades mot hennes nacke. Hon kunde inte stå emot längre. Hon ville inte stå emot längre! Jacks högra hand letade sej in under Julies tunna blus. Hon kände hans grova handflata bränna mot huden på magen och vidare upp mot de alltmer styvnande bröstvårtorna”

Ni ser ju själva. Now were talkin! Det är annat än nån oengagerande jävla subba till snut som springer runt i Gamla Stan i Stockholm och låssasletar efter nån knarklangare som sägs ha en pistol hemma i garderoben.

(Fan.. Jag borde kanske börja skriva snuskromaner istället? Det där var ju riktigt nice för att vara första ihopimproviserade gången! Dolda skills! )

Köttkalas!

Lina och Martin var här! Väldigt trevligt! Väldigt längesen!

Dom va ute på roadtrip med hundarna Molly och Winny. Åkte landet runt i sin fula Passat. Trevligt var det iaf. Vi hade kött- och ölkalas.

Och det jag egentligen skulle komma till var att jag grillade asgod fläskfilé åt oss. Sjukt perfekt var den! Och till min stora lycka blev det mat över som jag har med mej till jobbet idag! =) När jag preppade matboxen igår längtade jag till idag, till när jag skulle få äta den. När jag gick och la mej längtade jag och hade redan blivit hungrig på kött. När jag vaknade längtade jag tills frukosten skulle va över så jag kunde hugga in på lunchen. Nu sitter jag på mitt kontor och väntar på att klockan ska sega sej till en rimlig tid för köttintagande. Come oooon! Jag behöver meat!

Korvkalas!

Hört på Maxi:

”Sofia! Är du snäll och kör in en korv i tvåan åt mej?? ..Nej, du måste trycka lite hårdare. ..Lite till! ..Sådärja!”

koaven

Tårtkalas!

hinkenI helgen hade vi Marinfestivalen här i Halmstad.

En trevlig tillställning som tenderar att präglas av alkoholhaltiga drycker, nakna bad i Nissans mögiga vatten, donuts till överpris och halvkassa band med kåta fjortisar i publiken. Så även i år. Härligt!

Min och Filips afton inleddes med en stillsam och angenäm grillning hemma hos Matte och Christa. Framåt tiotiden anslöt även Eva som kom direkt ifrån jobbet och därmed ännu inte var besudlad av alkoholens dimma. Detta tog hon dock kvickt ikapp och blev i en handvändning fullast av oss alla! Way to go! Det sista vi minns var att vi satt i en skogsdunge och käkade prinsesstårta med en man ifrån hemvärnet. Spännande. Ingen vet riktigt hur det gick till. Ingen vet riktigt om man vill veta heller. Vi lämnar det så tror jag, vissa saker får man helt enkelt acceptera att det aldrig kommer finnas en förklaring.

En röd tråd genom hela vår afton var dock dialekter. Det blir ofta så. Vi hade alla olika härkomst. Det var Filip som är västgöte, Christa som är stockholmare, Matte från Sundsvall, Brante från rågöteborg, Lukas från Helsingborg och Eva då.. från ett ställe som ingen riktigt vet om det öht finns, men vi kan kalla det Norrland. Och jag då, med min väldigt vackra Halmstaddialekt.

Samtal i soffan (som ett exempel på vilken nivå det hela låg på):
Göteborg: -A okej! Men vad säger man då? En spann flera…?
Halmstad: -Spannar!
Göteborg: -NEJ!!
Halmstad: -Amenvafan, jaaa okej, spänner då! Det heter det, I know..
Göteborg: -Exakt!
Halmstad: -Men det säger man ju inte såvida man inte är en idiot och + 65 år!
Stockholm: -Man säger inte spann öht. Man säger hink!
Helsingborg: -Men sluta! Det heter burk!
Norrland: -Burk??
Helsingborg: -Ja!
Halmstad: -..så en 10-liters hink kallar du för.. burk?
Helsingborg: -Ja!

Burk. Top of the line. Eva var för övrigt den enda som skulle upp och jobba vid sju morronen efter. Hon var även den enda som låg och spydde halva natten och var precis lika packad på morronen när hon skulle upp som när hon gick och la sej. Score! Hon lär sej! Jag är stolt.

Bara regn hos mej

Skylten utanför mitt kontor går på ljusdetektor.

När det är mörkt ute lyser den, när det är ljust ute är den släckt. Väldigt praktiskt.

Det är höst nu. Vet ni hur jag vet? Vill ni veta? Jo, för att skylten lyser. Dvs det är mörkt ute. Och klockan är inte ens tio på förmiddan. Hade det varit sommar hade det varit ljust nu och skylten hade varit släckt. Eventuellt hade man kunnat se en och annan fjäril fladdra förbi också.. Nu är det ösregn, skylten lyser och en tant med en hund går förbi utanför med ett megaparaply från Biltema och regnstövlar från Tretorn. Höst.

Jaja, jag har egentligen inget emot hösten, den brukar vara min favorit. Det är god frisk luft, man har tröttnat på att sola så regnet och dimman blir bara mysig, turisterna drar hemåt med sina husbilar och träden får snygga löv som landar på marken som igelkottarna går omkring i. Nice!
Men nu har inte min höstro riktigt infunnit sej. Det hela baseras på min bil. Faktiskt. Jag har redan berättat detta, men för er som har missat kan jag briefa lite igen. Jag köpte en bil som inte har några vinterhjul. Sånna måste jag köpa. Det kommer säkert gå på typ 15.000 kr och jag har inte ens hunnit kolla ens lite på det och nu när det regnar varje dag känns det som att morgonen man vaknar och det är snö ute bara är en pissaning bort. Alldeles för tidigt. Dessutom fyller jag år på hösten, nåt man fann nöje i när man var liten. Nu är det inte riktigt lika hundra längre.

Nu åskar det med. Sweet.

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress