emma

Så var det lördag igen och jag har åter igen uppvisat stort intellekt med min trogna följeslagare Eva sittande shotgun vid min sida.

Fredagens jobb avslutades tidigare än vad som egentligen var okej och vi packade in oss i min lilla bil. Luftmadrasser, filtar, kuddar, kräftor och inte minst stora mängder alkohol. Jag hade varit duktig och skrivit ut en karta från hitta.se så vi visste vart vi skulle. Det är vad jag kallar planering!

Vi begav oss alltså ut på en resa norrut. Mot Mariestad och Linas och Martins kräftfest! Redan innan jag hade backat ut från gruset hemmavid hade Eva poppat sin första Somersby. Allt borgade för att det skulle bli en finfin afton! Som så otroligt många gånger förr styrde jag vant min lilla bil på den kringliga väg 26 med endast små hinder som mindre vägarbeten och ett tillfälligt ofrivilligt stopp då jag råkade få kramp i högerfoten och skrikande med tårna spretande i onaturliga viklar blev tvungen att nita på en samåkningsparkering utanför Hylte. Men det fixade sej! Det var ju en fin dag!

Men sen började det vända så smått.. Efter ungefär två timmars åkning och för Eva ungefär 6 cider senare började till exempel regna. Ofantliga mängder regn. Himlen öppnade sej. Min bil är inte skapt för regn, men det fick gå ändå. Min codriver blev vid ett tillfälle av outgrundliga aneldningar väldigt kissnödig också. Jag svängde in på en parkeringsficka och hon bokstavligen ramlade ut. Och varför gå en lång bit in i skogen, när man kan sätta sej på asfalten precis jämte dörrsidan? Nä jag vet inte.. Som avslut på hennes behov skulle hon bara harkla sej och spotta lite, ty det fanns slem i hennes lilla hals, och RÅKADE kräkas. En ansenlig mängd dessutom!
Eva ramlade tillbaka in i bilen och såg uppriktigt förvånad ut. Jag frågade:
-Vafan gör du? ..Hur fan GÅR det egentligen??
-…Jag kräktes..!
-Men du skulle ju bara pissa?? ..Spydde du?
-Jaa.. Jag skulle bara harkla mej! Men det kom kräk! ..Mycke!
-..Nice.
-..Jag får kanske ta ett tuggummi..

Sen åkte vi vidare. Efter att ha passerat Skövde började jag fundera på var nånstans det var tänkt att jag skulle svänga av. Vi hade ju faktiskt inte en aning om vart vi skulle egentligen. För att göra denna storyn kort så kan jag sammanfatta det som att allt gick åt helvete. Inget stämde med kartan vi hade. Vägar hade fel nummer, skyltar sa fel saker i förhållande till varandra och efter ungefär en timmes letande och irrande sa jag till Eva att vi nog faktiskt måste svänga av snart, varpå hon nöjt svarar att:
-Nejdå! Vi är ju snart framme i Mariestad! Här! Se! [pekar med sitt lilla korvfinger på staden på pappret]
Jag inser då att Eva har inte ens fattat att vi inte ska till Mariestad. Att hon inte vet att Lina och Martin inte bor inne i Mariestad utan en bra bit innan, ute i bushen. Och att Eva inte ens har SETT den skitstora pricken på kartan som visar vårt mål. I över en timme har vi motarbetat varandra i vår bana mot kräftorna. Vi vänder och styr in på en helt random liten väg. För att klippa ner det ytterliggare så kan vi sammanfatta nästföljande 40-50 minuer med att vi körde rally på grusvägar i skogen i råmegadyngösregn, Eva raglade då och då ut i vätan och frågade olika offer till människor (som faktiskt verkade vilja hjälpa oss) om vägen och körde sedan ännu mer in i skogen.

Varför ringde ni inte Lina eller Martin då?? kan man ju undra. Och jo, det gjorde vi. ungefär 45 ggr till vardera! Men eftersom det fanns NOLL täckning i skogen gick det åt helvete.
Men så plötsligt. När vi nästan var på väg att ge upp ringer Lina oss! Its a fuckin miracle! Hon undrar var vi är. Vi undrar var FAN hon är. Hon tycker det är konstigt att vi inte är framme. Vi tycker det är konstigt att deras lilla jävla håla till by inte ens verkar existera. Det kommer fram att den kartan jag nöjt hade skrivit ut åt oss inte bara är rågammal och felaktig, den lotsar oss dessutom till stället där Lina och Martin bodde innan. Nu hade dom tydligen flyttat. Till ett heeelt annat hus i en heeeelt annan liten skethåla! Över en och en halv timmes uppkörande av bensin totalt i onödan! I letan efter nåt som vi ändå inte skulle till! ..Vi kom till slut fram i alla fall. Efter att ha blivit mötta nånstans in the middle of nowhere av en lätt alkoholpåverkad Lina i bisarr klädsel på en ännu mer bisarr och extremt långsam moped.

Jag beklagar den kassa bilden. Den togs i skymning med min värdelösa mobilkamera, samtidigt som jag försökte styra i kurvorna och inte dö av skratt eller avkörning pga alla tårar som rann till följd. Men det är alltså en grön hemmagjord partyhatt på Linas lockiga korta blonda hår. En hysterisk blommig.. eeh ..kimono av nåt slag ovanpå en stor klänning i nåt annat hysterisk blommigt.  På världens långsammaste moped. Jag inser att det är svårt att få fram hur extremt roligt det såg ut, men vi dog nästan av skratt. Bokstavligen. Jag kunde inte andas, se eller styra nästan.

När vi åkte hem mot Halmstad idag konstaterade jag att jag körde oss från ett ställe som jag inte hade den blekaste aning om var det låg. Jag hade noll koll på var vi hade varit. Geografiskt. Att jag ALDRIG mer skulle kunna hitta tillbaka dit om jag försökte och att jag inte ens visste om stället egentligen faktiskt  existerade. Eva höll med, men det menade jag berodde mer på att hon hade varit rak som ett jävla spett hela vägen dit och att hon bara skulle vara tacksam över att hon faktiskt inte hade spytt INNE i min bil. För då hade hon önskat att hon aldrig hade blivit född.