Jag och min snygga pojkvän Filip pratade en dag om huruvida han på kvällen skulle va med och leka med mina vänner eller inte.
Jag förklarade att jag gärna ville att han skulle följa med, men bara om han själv ville också. Inte om han kommer lida för då tycker inte jag det är så skoj heller ju.. Ni vet.. Så som det funkar.
-Men jag kan låtsas att jag har skoj, som Dexter! ^^ menade han då. Ett förslag som jag kvickt blev tvungen att markjämna med min sabel.
-Amen du brukar va så sjukt dålig på det. Jag märker ju direkt om du fejkar, svarade jag.
-Hehe, hmm.. jasså…
-Fast det gör inget. Jag vill ju ändå inte att du ska låssas ha skoj och lida.. =)
Sen funderade jag vidare på det där med att lida när man träffar folk. Jag har haft ett par sånna upplevelser på sista tiden. Ibland har man skitkul, ibland är det inte så farligt, och ibland tycker, eller rättare sagt tror, man att det har varit helt okej och vill gärna göra om det igen, men när man kommer hem är man totalt jävla utsliten! Mentalt drained.
Jag har inga problem med att det blir tyst ibland. Jag vet att det finns människor som lider nåt fruktansvärt av dom där ”pinsamma” tystnaderna som kan uppstå, men jag tycker det brukar va rätt chill. Sålänge som det hålls på en vettig nivå givetvis. Blir det denna typen av tystnader lite för ofta kräver det ju sin man att styra upp skiten. Då får man komma på nåt bra, alternativt lägga ner och dra hem.
Jag brukar i min storslagna vardagsvishet säga att man måste vara intresserad av den man pratar med; fråga saker! Vad han tyckte om ormarna i Australien, om han har sett alla säsongerna Xena, om han också hatar vårrullar eller nåt annat!
Det är ju sånt som får den andra att känna sej uppskattad och sedd, vilket i förlängningen gör att han tycker om dej och vill prata och leka med dej igen. Basic sociala regler! Och det fina är att även om man egentligen inte är intresserad från början och frågar mest för att säga nåt, så blir man ofta intresserad sen när det kommer igång och plötsligt har man fått till en schysst fika! Människan mitt emot en visar sej dessutom ofta vara väldigt mycke mer spännande än vad man först trodde. ..Ibland är det dock tvärtom och han/hon visar sej vara riktigt lam.
Lätt kan tyckas, men många har fan problem med detta. Det är skrämmande många som, när en Helvete-vad-ska-jag-prata-om!? situation uppstår, väljer att babbla om sej själv och sina upplevelser i alla olika former. Och visst, det kan funka. Ett par gånger, men till slut blir du ju då den som den andre kommer ihåg som ”Han som BARA pratade om sej själv hela tiden!” Big no. Inget att sträva efter. Dock lätt att trilla ner i den avgrunden. Eftersom man i en pressad situation griper efter det som ligger närmast till hands – sejsjälv – och drar upp nåt gammalt lik därur.
Jag anser att alla, även om man redan är rätt duktig på det, börjar intressera sej för den man pratar MED. Detta tog jag upp med en vän för inte så längesen som svarade:
-Men hurjävla kul är det då!? Då sitter vi ju bara där och babblar om HANS jävla liv hela tiden!
Och då kommer jag in på kapitel två.
Det finns många man pratar med som är energitjuvar. Sådana som inte för fem öre hjälper till att driva ett samtal framåt. Då blir man ensam om att styra hela skiten. Jag har ett par-tre personer i min omgivning som är energitjuvar och ibland blir jag såjävla trött på att dra dessa eeeviga samtal! När man måste komma på frågor och leverera nyheter och ta upp funderingar hela tiden och det känns som att den andra är TOTALT ointresserad av en. Tillslut lakas ens fantasi ur och man börjar suga på resvererna; det blir bara frågor rörande motparten hela tiden.. Som han/hon svarar helt kortfattat på så man inte kan utveckla det åt nåt håll utan att behöva tänka utav bara helvete.. Jobbigt! Utmattande! Och inte nog med det, man måste dessutom formulera sin fråga på ett sätt så vännen inte har någån möjlighet att svara bara ”ja” eller ”nej”.
Men då tänker många att -Jamen din vän kanske inte är en sån som har lätt för att prata på om vad som helst!? Och nej, tack, jag har noterat detta, men det är i min värld ingen ursäkt. Eller jo, det kan vara det ett tag och jag kan ha överseende med det ett tag, jag vet ju också att det är sjukt jobbigt när man känner pressen. Men efter nåt år kan jag börja tycka att nu är det fanimej dax att det blir nånform av utveckling. Han/hon kan ju inte ligga kvar i samma spår än?? Hur kan han/hon acceptera att vara kvar där än? Va?
En sån grej som att kunna föra ett vettigt samtal får man nog faktiskt ta och öva på då. Jag säger inte att man ska blir en babblare, en sån som maler på om allt hela tiden och aldrig håller käften, för sånna kan vara rätt påfrestande att umgås med dom också. Men! Men är man den tystare typen kan man försöka att ibland koppla in hjärnan lite när man hänger med en babblare och börja absorbera lite. Precis som man lär sej laga mat rätt bra genom att hänga med någon som är duktig på det. Man tittar på, testar och utvecklas. Detta kan appliceras på nästan vad som helst, inte minst basic sociala skills.
Vad är det egentligen för ämnen han tar upp? Ur dessa kanske man sen kan sålla 4-5 olika favoriter att försöka komma ihåg för sin egen del.
-ÅååhGUD va steeelt! tänker många, ska man sitta där och rapa upp repliker man har snott? Och ja, det tycker jag faktiskt, det är enligt mej en väldigt bra början! Efter ett tag kommer man inte behöva göra det längre utan besitter plötsligt själv förmågan att föra ett lättsamt samtal.
-Men jag pallar inte babblaaa.. säger en del också. Jag vill, men jag orkar inte komma på nåt. Och nä visst, det är också förståeligt, och helt okej, till en viss gräns. Man kan åka med ett tag och låta part 2 dra konversationen i nån timme, man kan vara den som kortfattat eller kanske till och med bara med ett ”ja” eller ”nej” svarar på hans frågor, sen är det fanimej inte okej längre. Efter en viss tid övergår det ifrån trötthet till ren jävla egoism enligt mej. Du har då klivit in i den fasen där du inte längre, hur snygg eller rik du än är, inte längre är trevlig att prata med. Man pratar inte med dej längre, man pratar för dej. MOT dej. Och får inget som helst tillbaka. Det slutar med att du går hem och tycker att dagen har varit riktigt trevlig och att ni gärna träffas igen och din vän går hem och är helt slut efter att ha suttit där och rott som en svin med sin enda lilla åra medan du lugnt har åkt med.
Detta är ju extremt vanligt dessutom, det är så otroligt många som är sånna som bara åker med, helt utan att veta om det. Jag är garanterat sån jag med emellanåt, men jag kan verkligen bli provocerad av er som aldrig ens har tänkt tanken på motparten i samtalet. Som inte ens skulle fundera på att undra nåt om han/henne och faktiskt vara intresserad också, utan i första hand alltid drar nåt eget först. NU säger jag inte att man inte ska prata om sej själv och sina egna upplevelser, för sånna är ofta väldigt roliga att lyssna på. Men just den typen av stories brukar komma fram ganska lätt av sej själv.
-Men fan va lamt. Helt meningslösa samtal om sånt man egentligen skiter i..! Hur kul är det att bara sitta och dösnacka liksom? är det en del som säger.
Jaha? Men hur ofta gör man nåt annat än dösnackar när man är ute med sina vänner då? Du kanske sitter och håller säljmöten med din bästis över en kopp chailatte i stan? Kommer där med block, penna och fickminne för nujävlar ska detta bli ett effektivt samtal där bara det viktiga ska behandlas utan några jävla krusiduller! ..Eller? Knappast. Alla samtal bygger väl ändå mer eller mindre på dösnack? Ett meningslöst samtal blir skitnice sålänge som det är lika mycke blaj från båda hållen. Så länge som man får nåt tillbaka och så länge som man känner att den man pratar med faktiskt är intresserad av det man säger. Så länge som man pratar med, inte för varandra. Ett meningslöst samtal blir meningslöst på riktigt när den ena bara åker med och den andra drar.
Jaja, jag skulle kunna utveckla detta i all evighet och få av er har garanterat pallat läsa ända hit så det är lika bra att jag avslutar rakt av. Hejdå.
