emma

Samtal:

-Jag körde med tryckluften på undersidan av min dator. Där in vid fläkten och där du vet…
-Och?
-Aaa.. jag kom på att det kanske inte va så  bra? Att det kanske var skadligt för den liksom.. Fast den va så dammig.. Men det kanske inte gör nåt? Kan nåt gå sönder om man blåser där?
-Alltså.. Om nån hade blåst dej rätt upp i rövhålet med tryckluft, hade du blivit glad då?
-..Nää, kanske inte jätte..
-Nä du ser. Men du hade blivit jävligt ren eller hur?
-I och för sej.. kanske..
-Då så.

Juste! Igår var det Vårruset. Och ja, jag var med. Och nej, jag vann inte. Jag sprang inte ens. Jag promenerade. Eller nån form av powerwalk får man väl kanske kalla det.

I alla fall, det var sjukt mycke folk! Eller rättare sagt sjukt mycke kvinnor. Runt 6000 startande sas det vara. 6000 kvinnor på ett och samma ställe. Ni kan ju gissa hur babbelnivån låg eller?

Det var blandade åldrar, blandade förmågor och blandade intellekt. Man fick dela in sej i olika startfållor. Det var räserkvinnorna, nästan räserkvinnorna, joggarna, joggpromenerarna och snigelpromenerarna. Jag sågade mej själv rätt kvickt och stegade in i den sistnämna gruppen. Tänkte det var lika bra. Jag hade varken stavar, barnvagn eller rullator men kände att det nog inte var värt att chansa så jag stod kvar. (Jag borde dock ha varit i nån av de två snabbare grupperna insåg jag sen ganska fort efter att startskottet hade gått..)

Snett bakom mej precis innan uppvärmningen stod det två tjejer i 16-17års åldern. De diskuterade ogenerat och relativt högt de omkringvarande damerna. Det var inte på en humornivå heller, ohnej! Dom var dödligt seriösa när dom uttryckte åsikter som:
-Men allvarligt! Om min röv ser ut sådär när jag är i hennes ålder.. Skjut mej!
eller:
-Vissa måste ju faaaan vara blinda alltså! Varför drar man på sej att par cerisa tajts om man har sånna celluliter!?!? Shiiiiiitasså.. Skjut mej!

Dethär ”Skjut mej!” avslutade många av deras meningar. Efter ett tag hade det verkligen varit att rekommendera för fyfan vad dom gjorde bort sej. Alla runtomkring började vända på sej och avfyra onda blickar. Tjejerna brydde sej inte det minsta, alternativt var så sjukt inne i sin egen lilla respektlösa bubbla att dom helt enkelt inte märkte nåt.

-Asså! Shit!! Jag fattar inte vad vissa göööör här!!? Är det sånhär man blir när man blir gammal!? ..Skjut mej asså!
-Och alla är ju helt sjukt tjocka med!
-Ajagveeeeeeet!!! Liksom kolla HON!?! [pekar rakt på en liten rund glad dam som lyckligt diggar till Orups röst som strömmar ur högtalarna] KOLLA rööööven!! Hon är ju fan SMÄLLFET!! ..Shitasså… Skjut mej!
-Men asså.. Hon lär ju vara sjuk på nåt sätt… Jag fattar inte vad folk som hon gör här. Asså vi kommer ju döö bland alla här. Dom kommer ju gå så sjuukt sakta. Ingen här lär ju kunna springa. Okej, kanske hon då.. [pekar med ett långt pekfinger på ryggen på en kvinna typ två meter framför som håller sin dotter på runt 12 år i handen]
-Eeeeh LÄTT inte! Hon har ju fan barn! Fatta va man blir otränad då. Min mamma gick fan upp 25 kilo när hon va gravid med mej asså.. Fyfan, jag ska aldrig ha barn!
-Vi kommer faktiskt aldrig komma förbi alla dom här.. Vad tror du medelåldern är? Typ 60 eller? ..Fyfan… Skjut mej assååå..

Sen brast det för en dam som stod snett bakom. Hon trängde sej fram mellan folket och sa åt tjejerna:
-NU får ni väl ändå ge er? Va?! Vad gör ni egentligen här?? Om ni är så fruuuktansvärt unga och vältränade så kan ni ju gå fram till grupp 1 eller 2 istället? Eller hur?? Så slipper ni ju alla oss som är [med mycket träffsäker imitation av tjejernas röster] ”typ huuundra år och smällfeta!” Ni får gärna vara kvar här också, men då tror jag att det är många som skulle vara  tacksamma om ni tar och håller era intelligenta samtal för er själva. Detta är ett motionslopp för kvinnor. För ALLA kvinnor. Inte bara för småtjejer som har kollat för mycke på TopModel och är bittra över att dom själva aaaaaaldrig kommer att vara med i nåt liknande. FYFAN om mina döttrar hade hållt på som ni! Jag hade skämts ögonen och öronen ur mej! …Skjut mej!!

Tjejerna tittade med dåligt spelade oberörda och idiotförklarande blickar på damen när hon sa dom sitt sanningens ord. När hon tystnade  frågade den ena henne:
-Ehhhh… okej!?  Är du klar nu eller? Och kvinnan gick därifrån.
-Meh!! Jävla kärring asså!! utbrast den vännen helt ända in i själen förvånad. Hurfaaaaaan kunde hon höra? Hon måste fan stått å råååålyssnat asså! ..Jävla kärring asså!
Det var tysta ett tag. Den ena tuggande på sitt tuggummi och såg sur ut. Den andra skrev i rasande fart ett sms på sin rosa mobil som hade en glittrig dinglande NallePuh fastsatt i överdelen. Sen började uppvärmningen. Tjejerna var inte med i övningarna.

Eva säger att jag skriver för sällan. Och när jag väl skriver så är det alldeles för långa texter.

Givetvis har hon rätt, men hon kan ju glömma att jag tänker erkänna det to her face.. Hellre kommer jag med en massa lama och totalt patetiska ursäkter till varför jag inte har åstadkommit nåt kreativt här på min lilla blogg på sistone.

Anyways, jag vet att många som läser här också läser Evas sjukt fula och med reklam nedlusade blogg. I skrivande stund gör den till och med reklam för Xyloproct, en salva mot hemorrojder. Passande! Om ni läser Evas blogg, då vet ni också att hon ska flytta. Från en litet rövhål i nordligaste Sverige till Halmstad – Svea Rikes Eldorado. Eva hade aldrig varit i Halmstad förr och trodde, precis som så många av er andra ute i landet, inte på att detta paradis faktiskt existerade. Hon levde lyckligt, om än lite grått, ovetande i den lilla stad i norrland som genom dubbla respiratorer än idag hålls vid liv i väntan på att lagen om aktiv dödshjälp ska träda i kraft. Den lilla staden Vilhelmina, där man tycker det är fullt acceptabelt att vintern täcker upp 10 av årets 12 månader och gör det mörkt dygnet runt, till att abrupt växla till sommar då solen istället lyser konstant oavsett klockslag och inte en jävel kan på grund av detta sova. Det var där Eva  hade valt att  leva. Stillsamt och med en numera invand, accepterad och groende depression. Hon levde där och trodde verkligen att det inte blev bättre än så. Att livet ju var hårt ibland och trist ibland och när det jävlades extra mycke ibland fick man bita ihop, suck it up och stå ut med det. Tills en dag för drygt en vecka sen, då Eva placerade sina små korvfötter på metalltrappan och klev av planet på den lilla idylliska flygstationen i en stad långt söderut och äntrade en helt ny värld.

Det tog 3 dagar ungefär. Tre dagar av kringstrosande på Halmstads gator, sen hade hon insett att hela hennes hittils levda liv varit totalt bortkastat. Men nu var det slut med det! Nu skulle hon flytta till sydligare breddgrader!  Eva lämnade allt. Tog avsked av sina arbetskamrater som gått vid hennes sida sen barnsben. Hennes bästa vän fick snyftande bli varse om att denne numera hade blivit ersatt av nåt såmycke bättre. Utbytt mot en hel stad! En stad som kunde ge Eva allt som vänninan aldrig ens kunnat drömma om! Eva ringde även upp sin nya hyresvärd och talade med styrka och övertygelse i rösten om för denne att hon inte kunde flytta in i lägenheten som hon för bara nån vecka sen hade skrivit på ett väldigt bindande kontrakt för. Hyresvärden löpte amok och informerade Eva om att man inte kunde göra så, att hon skulle kalla in juristerna i fallet och gå till botten med det hela om det så var det sista hon gjorde! Eva bara log lugnt tillbaka i luren och sa att det inte spelade nån roll för hon har äntligen funnit lyckan. Hon visste att hon efter alla år äntligen skulle få frid i själen. Kort därefter sa hon adjö till sin gråtande mor som fram till dagen tryggt hade vetat att Eva skulle bli vid hennes sida resten av livet. Att vad som än hände skulle Evas värme alltid finnas inom räckhåll. Hon såg visionen om sina tryggade äldre dagar gå i kras. Med blänkande ögon gav mannen i familjen sin dotter en snabb kram, ty han visste att om hon dröjde i hans famn skulle de stora tårarna börja trilla och han visste också att om de tilläts börja trilla, då skulle den floden vara nästintill omöjlig att stoppa. Brodern hade givit sej ut i skogen. Han klarade inte av avsked.

Jag skulle kunna fortsätta med att berätta om Evas nya lägenhet här i ett av Halmstads idylliska kvarter. Där hästkastanjerna sveper in parkerna i sin varma trygga sammetsskugga. Där syrénerna blommar extra stort och länge och bedövar dina sinnen med sin förföriska doft. Meeeeeeeen eftersom jag får höra att jag skriver för långa texter så stannar vi vid detta.