Eva säger att jag skriver för sällan. Och när jag väl skriver så är det alldeles för långa texter.

Givetvis har hon rätt, men hon kan ju glömma att jag tänker erkänna det to her face.. Hellre kommer jag med en massa lama och totalt patetiska ursäkter till varför jag inte har åstadkommit nåt kreativt här på min lilla blogg på sistone.

Anyways, jag vet att många som läser här också läser Evas sjukt fula och med reklam nedlusade blogg. I skrivande stund gör den till och med reklam för Xyloproct, en salva mot hemorrojder. Passande! Om ni läser Evas blogg, då vet ni också att hon ska flytta. Från en litet rövhål i nordligaste Sverige till Halmstad – Svea Rikes Eldorado. Eva hade aldrig varit i Halmstad förr och trodde, precis som så många av er andra ute i landet, inte på att detta paradis faktiskt existerade. Hon levde lyckligt, om än lite grått, ovetande i den lilla stad i norrland som genom dubbla respiratorer än idag hålls vid liv i väntan på att lagen om aktiv dödshjälp ska träda i kraft. Den lilla staden Vilhelmina, där man tycker det är fullt acceptabelt att vintern täcker upp 10 av årets 12 månader och gör det mörkt dygnet runt, till att abrupt växla till sommar då solen istället lyser konstant oavsett klockslag och inte en jävel kan på grund av detta sova. Det var där Eva  hade valt att  leva. Stillsamt och med en numera invand, accepterad och groende depression. Hon levde där och trodde verkligen att det inte blev bättre än så. Att livet ju var hårt ibland och trist ibland och när det jävlades extra mycke ibland fick man bita ihop, suck it up och stå ut med det. Tills en dag för drygt en vecka sen, då Eva placerade sina små korvfötter på metalltrappan och klev av planet på den lilla idylliska flygstationen i en stad långt söderut och äntrade en helt ny värld.

Det tog 3 dagar ungefär. Tre dagar av kringstrosande på Halmstads gator, sen hade hon insett att hela hennes hittils levda liv varit totalt bortkastat. Men nu var det slut med det! Nu skulle hon flytta till sydligare breddgrader!  Eva lämnade allt. Tog avsked av sina arbetskamrater som gått vid hennes sida sen barnsben. Hennes bästa vän fick snyftande bli varse om att denne numera hade blivit ersatt av nåt såmycke bättre. Utbytt mot en hel stad! En stad som kunde ge Eva allt som vänninan aldrig ens kunnat drömma om! Eva ringde även upp sin nya hyresvärd och talade med styrka och övertygelse i rösten om för denne att hon inte kunde flytta in i lägenheten som hon för bara nån vecka sen hade skrivit på ett väldigt bindande kontrakt för. Hyresvärden löpte amok och informerade Eva om att man inte kunde göra så, att hon skulle kalla in juristerna i fallet och gå till botten med det hela om det så var det sista hon gjorde! Eva bara log lugnt tillbaka i luren och sa att det inte spelade nån roll för hon har äntligen funnit lyckan. Hon visste att hon efter alla år äntligen skulle få frid i själen. Kort därefter sa hon adjö till sin gråtande mor som fram till dagen tryggt hade vetat att Eva skulle bli vid hennes sida resten av livet. Att vad som än hände skulle Evas värme alltid finnas inom räckhåll. Hon såg visionen om sina tryggade äldre dagar gå i kras. Med blänkande ögon gav mannen i familjen sin dotter en snabb kram, ty han visste att om hon dröjde i hans famn skulle de stora tårarna börja trilla och han visste också att om de tilläts börja trilla, då skulle den floden vara nästintill omöjlig att stoppa. Brodern hade givit sej ut i skogen. Han klarade inte av avsked.

Jag skulle kunna fortsätta med att berätta om Evas nya lägenhet här i ett av Halmstads idylliska kvarter. Där hästkastanjerna sveper in parkerna i sin varma trygga sammetsskugga. Där syrénerna blommar extra stort och länge och bedövar dina sinnen med sin förföriska doft. Meeeeeeeen eftersom jag får höra att jag skriver för långa texter så stannar vi vid detta.