Medda
Vi pratade om hur svårt det måste vara att komma till Sverige. Om man inte kan språket. Det finns ju så många ord som är samma men som betyder helt olika saker!
Ett konkret exempel skulle fram eftersom det var nån som inte fattade vad vi menade. Alla tänkte så det knakade. Ingen kunde sådär på rak arm klämma fram ett enda ord som är samma fast betyder helt olika saker. Men efter att kugghjulen i hjärnan hade kämpat sej några tröga rostiga varv i våra hjärnor rasslade det till och jag kom på ett! Ett ord som va samma fast betydde helt olika saker.
-Medda!! Där va ett! Yes!
-..”medda”?
-Jaa? Medda som i att gå till Meddo och sola. Och medda som i att käka medda!
-..Middag?
-Ja exakt!
Sen kom vi även fram till att det ju blir lite värre för stackarna från utlandet om dom ska försöka lära sej svenska som inte bara har ord som är samma men som betyder olika, utan även har påhittade ord och ord på grov dialekt som är samma men som betyder olika.
Kungen
Runtom och överallt finns det människor som bloggar. Många går in stenhårt för det och måste verkligen vara bäst, den med flest besökare och den med en hel hög feta kommentarer till varje inlägg.
Lyssnade på ett radioprogram nyss som hade gjort en undersökning bland ungdomar. Resultatet: En hel del av dessa, upp emot 60%, går tydligen in på sina egna sidor regelbundet och skriver meddelanden till sej själv under pseudonym. Creddar sej själva för att andra ska se hur bra och omtyckta dom är. Varje dag pågår en kamp för att kronan ska sitta snyggt på huvudet!
”Fyfan va bra skrivet! jag känner verkligen igen mej! Du är bäst! Jag läser din blogg varje dag! /Powergurra”
Detta skulle självklart aldrig fall mej in att göra. Jag hycklar inte med att jag redan vet att jag är kung. När jag har lite tråkigt brukar jag läsa gamla inlägg i min egen blogg. Det brukar resultera i att jag sitter som en idiot och skrattar för mej själv, åt mej själv, åt mina roliga skriverier. No need for täcknamn för min del inte! ^^
Hehe. Ja okej, jag tycker kanske inte att jag är kung på dethär med skrivandet, men det händer faktiskt att jag skrattar åt mina egna inlägg. Och jag skulle nog aldrig ens komma på idén att skriva kommentarer till mej själv. Men det är ju verkligen beundransvärt att det finns så många som lägger energi på detta koncept!
I alla fall. Vart jag egentligen skulle komma till var att en vän för ett par dagar sen frågade om jag inte kunde länka lite olika av mina egna inlägg i ett inlägg. Så hon slapp söka på olika saker för att hitta dom roliga, alternativt så hon slipper läsa alla. Kan tyckas vara en bra idé men det kommer givetvis inte hända. Ska jag sitta och glo igenom mina egna texter för att hitta några slags guldkorn åt dej? Nejnej.. Det har jag gjort lite innan och gör det lite emellanåt, men då är det ju i anknytning till nåt jag skriver om just då. Du får söka och läsa som andra gör. Sök på nåt random! Det kan bli skoj! Men du besitter kanske inte den kreativiteten? ^^
I topplistan på mest sökta ord ligger nästan alltid: Stora pattar, Fjortis, Snygga bröst, Sex, Sensuell, Gewalli samt Knulla. Kanske är nåt? Vad vet jag? ^^
Hell-5
Top 5 lamaste grejerna att diska.
5. Grytor. Skrymmande och man häller alltid minst en halvliter vatten på sej själv, rätt över magen och ner på fötterna när man ska skölja ur dom.
4. Små matskålar med intorkad havregrynsgröt i. Man får ju för fan spränga bort skiten!
3. Formar och plåtar. Alltid nåt som får sitta kvar på kanterna på dom eftersom man inte pallar stå där å gno i sju svåra år.
2. Bestick. Så många! Så små! Så dryga!
1. Förbannade flottiga as till plastboxar med lock från helvetet där matrester sitter inkilade i böjarna. Sånna som man har haft sina luncher i! Fyfaaan!
Himlen kan vänta
Champinjonerna har frusit fast i kylskåpets bakre vägg. Not nice. Om jag gräver mej in för att spetta loss dom med en trubbig kniv kommer jag garanterat upptäcka att det är en massa annat som måste fixas därinne. Exempelvis ektoplasman på den undre hyllan, yoghurtsekretet på dörren och nån luddig rotsak som tittar på en med sorgnsa ögon när man öppnar lådan nederst. Kan hända att jag låter champinjonerna sitta på väggen faktiskt. Jag har viktigare saker att pyssla med. Mata fiskarna och lyssna på radio till exempel.
Fast förmodligen är det inte så illa i kylen som jag inbillar mej. Men varför ta risken?
Välkommen, var god dröj!
Jag jobbar som bekant på ett ställe där jag pratar en hel del i telefon.
Ibland, inte överdrivet ofta ringer det folk som beter sej märkligt. Det kan tillexempel vara att dom gäspar med jämna mellanrum under pågående samtal. Det är ett spännande koncept tycker jag. Spännande, men det driver mej fullkomligt tillvansinne. Efter ett tag hör man inte vad människan säger längre, bara att denna gäspar mellan var femtonde ord.
”Om jag gäspar lite då och då förstår hon hur laidback och cool jag är. Hon fattar att jag är så frän och är uppe och festar hela nätterna med mina döinne polare som alla är snygga och därför är jag såhär trött nu när hon berättar om mitt kassasystem för mej. Dessutom förstår hon att jag är så rik att jag är totalt likgiltig till de relativt höga priser hon nämner emellanåt.”
Tror ni jag uppskattar att prata med sånna människor? Icke! Jag får jag anstränga mej för att vara trevlig. Så tips: Gäspa inte om det är du som har ringt upp mej i ett för dej viktigt ärende som i förlängningen kan innebära att jag fakturerar dej. Bara ett tips. Förra gången en gäspare, som visserligen var väldigt trevlig mellan sina pauser för djupa luftintag, ringde frågade jag artigt men samtidigt kanske lite för spydigt och i en pratbubbla som eventuellt hade lite för många istappar hängande från sej:
-Är du lite trött? Vi kan ta detta senare i eftermiddag när du har hunnit sova middag om du vill? Det var inte jätteuppskattat.
Ett annat beteende kan vara att människan som ringer upp mej pratar med en massa annat folk samtidigt. Det är uteslutande kvinnor som gör detta. VIKTIGA kvinnor. ”Viktiga”. Och dom pratar alltid alldeles för högt, på gränsen till skriker, till sin personal. Det kan till exempel, när jag lyfter luren, innebära att jag hamnar rakt in i en pågående diskussion om en restaurangs ommöblering. Jag svarar:
-HKR, det är Emma!
-Ja men om vi ställer dom borden där borta, vänta lite.. [sänker abrupt rösten till ett betydligt mildare läge] Heeeej Emma! Du, kan du vänta liiiite lite bara!?
-..Avisst..
-[rösten höjs igen och blir hetsig och stressad] Nej men hörrni! OM ni bara lyssnar så förstår ni! Borden från uteserveringen flyttas till terrassen och sen tar vi rottingmöblerna till grillen istället! Julia! JULIA!? Kan du hämta Marcus hörrö?? ..Vet du förresten om Kalle beställde rödspätta!? [sänkning] ..Jaa, nu ska vi se. Heeeeeej Emma, ursäkta mej! Jodu jag tänkte på dethär med våra blablablabla..
Och sen, efter att vår kära businesskvinna har babblat ashögt med sina undersåtar, DÅ börjar samtalet med mej. Mej som HON ringde upp för att prata om nåt. Jag vet inte riktigt hur tankegångarna är men det känns som:
”Om jag ringer upp HKR medan jag håller på med ALLT annat så fattar dom att jag är så jävla viktig och prioriterar mej före allt annat. Dom hör också att jag är stor i arbetslivet OCH en riktig Quinna dessutom! Dom hör hur bråttom jag har och hur mycke vi har att göra här och har på g, så då förstår dom att jag ju behöver deras hjälp NU!”
Tror ni jag uppskattar detdär? Icke! Benga talade om att han helt kallt lägger på om folk gör så mot honom. Förra gången han gjorde det ringde kunden upp honom igen en minut senare och undrade vafan han la på för!? Varpå vår käre Bengt förklarade att han ju tyckte att denne verkade så upptagen att han inte ville störa. Det är bra, jag har lockats av att göra liknande ibland.. Nackdelen med att ringa innan man faktiskt har tänkt börja samtalet behöver inte vara jätteilla, men om jag ska sitta och lyssna på ditt stressiga jävla gapande först ska du ju inte räkna med att mitt humör är helt hundra när du väl bestämmer dej för att det är min tur. Tips: Ring när du tänker prata. Ring inte bara för att se om nån svarar.
Det förekommer även beställningskök. Det var ett sånt som fick mej att ta till skrivningen här idag. Det rör i huvudsak pizzerior. Denna typen av matställen ofta har en telefon som, om dom för stunden pratar i den, piper när det ringer in ett samtal till. Då kan dom kvickt avsluta det blajsamtalet dom håller på med och ta det som ringer in, eftersom det förmodligen är stammisen Tobbe Johansson som ska beställa en Calzone med extra ost. Ibland, precis som det gjorde idag, ringer en sån snubbe och man pratar om huruvida han ska förnya sitt hyresavtal och byta upp sej till ett större system. Han är väldigt intresserad och har många kreativa tankar om det hela. Knappfunktioner han vill ha. Kunna dela en nota och lämna snygga notor osv. Och jag tycker det är trevligt med en pizzeria som faktiskt är seriös på fler plan är att han bara jobbar med ”färska råvaror”. Meeeeeeen så händer det. Både han och jag hör hur och när det händer. Lite tyst säger det *piipp-pip piiip-pip* på tråden och den så engagera pizzabagaren släpper ALLT! Utan minsta tvekan! Han blir stressad och försöker snabbt få ett slut på samtalet vilket är svårt eftersom vi diskuterar både det ena och det andra. Men till slut står han inte ut längre och avbryter sej själv, som dom alltid gör efter att den där lilla signalen har ljudit typ 4 gånger, och säger stressat:
-Du! Jag har ett samtal som väntar. Någon ringer på beställningen nu! Jag måste svara! Jag ringer tillbaka till dej om en minut! Okej?
-Ja gör du det.
-Åh! tack, jag ringer snart! och det gör han också. Och jag kan verkligen fatta att han vill svara på beställningen som ligger och väntar i luren. Det är ju trots allt det han lever på. Men ändåååååå! Är det inte märkligt? Är det inte förvånansvärt att han 1, väljer att ringa mej vid en tid då han vet att folk kommer ringa och vilja ha pizza? Varför ringer han inte vid 9 på morgonen? Eller halv elva! Men fan inte halv fem, när han VET att alla dom som slutar vid fyratiden ska köpa en pizza med sej påväg hem från jobbet. Och 2, ..a jag vet inte vad jag ska komma på mer. Det får räcka med den första där.. I just dagens pizzeriafall var det bara ett *piiip-pip*-avbrott. Jag har pratat med snubbar som har bett om att få ringa upp mej igen om en minut både 3 och 5 gånger.
Tror ni att jag uppskattar den typen av samtal? Icke! Och jag kan ju inte heller garantera att ingen annan hinner ringa till mej under den tiden som bagarn tar en beställning på två kebabrullar och en Quattro med köttfärs istället för champinjoner. Sen när han ringer tillbaka är det upptaget hos mej och han hamnar först i kö och sen kanske, hemska tanke, hos nån av dom andra på firman! Han blir JÄTTEställd.
Hur kunde det händaa!?! Han ringde ju tillbaka efter bara typ EN minuuuuut! Huuuuur kunde nån ANNAN få gå emellan? Och hur kunde hon som svarade svara på nåt ANNAT nummer än hans när hon VISSTE att han skulle ringaa!?!
Och jag tycker nästan synd om dom. För i detta fallet känns det inte som att det handlar om nånslags dryg nonchalans som i dom två ovan nämnda exemplena. Här är det bara ren virrighet! Dom vill så väl men det blir så fel liksom. Dom vill få ordning på sitt system kvickt och enkelt, dom är till och med villiga att betala en ordentlig slant för det! Men dom kommer på det när som håller på att ställa iordning köket för dagens bak, och det blir tyvärr att dom ringer liiiite för sent. För deras stammisar vet precis när dom öppnar.
Jaja, det blir aldrig nåt bra avslut på detta. Jag har redan skrivit alldeles för mycke nu och jag vet att Eva kommer påpeka detta så fort hon får chansen.. Så adjö. Prata bara med den du har ringt upp när du har valt att ringa. Prata färdigt med alla dom andra först. Over and out.
Nyckeln till frihet
Det va precis en som mejlade in till P3 om det där med att lägga nycklar på bordet.
Asmånga tycker ju det är förenat med döden att slänga upp knippan på bänken och om inte döden så åtminstone innebär det en fruktansvärd otur. En del av er är lite mer diskret skrockfulla och väljer att flytta nycklarna till ovanpå plånboken, filofaxen, blocket eller nåt liknande.
MEN! Nu berättade denna människa som mejlade in att det hela grundade sej på en hortrend från förr i tiden! Kvinnor som, förmodligen mot en viss betalning, var lite extra villiga att hoppa i säng lite hipp som happ lade som ett diskret tecken på detta upp sin nyckelknippa på bordet. Då begrep männen som var införstådda i språket att där kunde man inhandla en drink och sätta in stöten. Bokstavligen.
För att kvinnornas barn, som inte fattade vad det innebar, inte skulle lägga sina nycklar på bordet också och av misstag utge sej för att vara eskortservice av ung ålder, så lärde mammorna dom att det innebar FRUKTANSVÄRD otur för resten av livet att lägga sina nycklar på bordet. Att dom ALDRIG skulle göra detta för då kunde dom minsann se sej om efter sin lyckliga stjärna i framtiden. Och så föddes det hela. Genom generationer av felaktiga fakta i syfte att skydda oss från vetskapen om våra förfäders tvivelaktiga leverne går många nu av oss och tror att vi garanterat drabbas av den totala ondskan, att domedagen är här och att vi med stadiga steg kliver mot ragnarök om vi lägger nycklarna på bordet.
Jag är inte en av dom dock. Mina nycklar ligger alltid på bordet. Det innebär nog att mina släktled är cleana.. Alternativt att ingen av dom mörkade att dom knullade för cash.
How does it make you feel?
Samtal:
-Jag körde med tryckluften på undersidan av min dator. Där in vid fläkten och där du vet…
-Och?
-Aaa.. jag kom på att det kanske inte va så bra? Att det kanske var skadligt för den liksom.. Fast den va så dammig.. Men det kanske inte gör nåt? Kan nåt gå sönder om man blåser där?
-Alltså.. Om nån hade blåst dej rätt upp i rövhålet med tryckluft, hade du blivit glad då?
-..Nää, kanske inte jätte..
-Nä du ser. Men du hade blivit jävligt ren eller hur?
-I och för sej.. kanske..
-Då så.
Skjut mej!
Juste! Igår var det Vårruset. Och ja, jag var med. Och nej, jag vann inte. Jag sprang inte ens. Jag promenerade. Eller nån form av powerwalk får man väl kanske kalla det.
I alla fall, det var sjukt mycke folk! Eller rättare sagt sjukt mycke kvinnor. Runt 6000 startande sas det vara. 6000 kvinnor på ett och samma ställe. Ni kan ju gissa hur babbelnivån låg eller?
Det var blandade åldrar, blandade förmågor och blandade intellekt. Man fick dela in sej i olika startfållor. Det var räserkvinnorna, nästan räserkvinnorna, joggarna, joggpromenerarna och snigelpromenerarna. Jag sågade mej själv rätt kvickt och stegade in i den sistnämna gruppen. Tänkte det var lika bra. Jag hade varken stavar, barnvagn eller rullator men kände att det nog inte var värt att chansa så jag stod kvar. (Jag borde dock ha varit i nån av de två snabbare grupperna insåg jag sen ganska fort efter att startskottet hade gått..)
Snett bakom mej precis innan uppvärmningen stod det två tjejer i 16-17års åldern. De diskuterade ogenerat och relativt högt de omkringvarande damerna. Det var inte på en humornivå heller, ohnej! Dom var dödligt seriösa när dom uttryckte åsikter som:
-Men allvarligt! Om min röv ser ut sådär när jag är i hennes ålder.. Skjut mej!
eller:
-Vissa måste ju faaaan vara blinda alltså! Varför drar man på sej att par cerisa tajts om man har sånna celluliter!?!? Shiiiiiitasså.. Skjut mej!
Dethär ”Skjut mej!” avslutade många av deras meningar. Efter ett tag hade det verkligen varit att rekommendera för fyfan vad dom gjorde bort sej. Alla runtomkring började vända på sej och avfyra onda blickar. Tjejerna brydde sej inte det minsta, alternativt var så sjukt inne i sin egen lilla respektlösa bubbla att dom helt enkelt inte märkte nåt.
-Asså! Shit!! Jag fattar inte vad vissa göööör här!!? Är det sånhär man blir när man blir gammal!? ..Skjut mej asså!
-Och alla är ju helt sjukt tjocka med!
-Ajagveeeeeeet!!! Liksom kolla HON!?! [pekar rakt på en liten rund glad dam som lyckligt diggar till Orups röst som strömmar ur högtalarna] KOLLA rööööven!! Hon är ju fan SMÄLLFET!! ..Shitasså… Skjut mej!
-Men asså.. Hon lär ju vara sjuk på nåt sätt… Jag fattar inte vad folk som hon gör här. Asså vi kommer ju döö bland alla här. Dom kommer ju gå så sjuukt sakta. Ingen här lär ju kunna springa. Okej, kanske hon då.. [pekar med ett långt pekfinger på ryggen på en kvinna typ två meter framför som håller sin dotter på runt 12 år i handen]
-Eeeeh LÄTT inte! Hon har ju fan barn! Fatta va man blir otränad då. Min mamma gick fan upp 25 kilo när hon va gravid med mej asså.. Fyfan, jag ska aldrig ha barn!
-Vi kommer faktiskt aldrig komma förbi alla dom här.. Vad tror du medelåldern är? Typ 60 eller? ..Fyfan… Skjut mej assååå..
Sen brast det för en dam som stod snett bakom. Hon trängde sej fram mellan folket och sa åt tjejerna:
-NU får ni väl ändå ge er? Va?! Vad gör ni egentligen här?? Om ni är så fruuuktansvärt unga och vältränade så kan ni ju gå fram till grupp 1 eller 2 istället? Eller hur?? Så slipper ni ju alla oss som är [med mycket träffsäker imitation av tjejernas röster] ”typ huuundra år och smällfeta!” Ni får gärna vara kvar här också, men då tror jag att det är många som skulle vara tacksamma om ni tar och håller era intelligenta samtal för er själva. Detta är ett motionslopp för kvinnor. För ALLA kvinnor. Inte bara för småtjejer som har kollat för mycke på TopModel och är bittra över att dom själva aaaaaaldrig kommer att vara med i nåt liknande. FYFAN om mina döttrar hade hållt på som ni! Jag hade skämts ögonen och öronen ur mej! …Skjut mej!!
Tjejerna tittade med dåligt spelade oberörda och idiotförklarande blickar på damen när hon sa dom sitt sanningens ord. När hon tystnade frågade den ena henne:
-Ehhhh… okej!? Är du klar nu eller? Och kvinnan gick därifrån.
-Meh!! Jävla kärring asså!! utbrast den vännen helt ända in i själen förvånad. Hurfaaaaaan kunde hon höra? Hon måste fan stått å råååålyssnat asså! ..Jävla kärring asså!
Det var tysta ett tag. Den ena tuggande på sitt tuggummi och såg sur ut. Den andra skrev i rasande fart ett sms på sin rosa mobil som hade en glittrig dinglande NallePuh fastsatt i överdelen. Sen började uppvärmningen. Tjejerna var inte med i övningarna.
En helt ny värld
Eva säger att jag skriver för sällan. Och när jag väl skriver så är det alldeles för långa texter.
Givetvis har hon rätt, men hon kan ju glömma att jag tänker erkänna det to her face.. Hellre kommer jag med en massa lama och totalt patetiska ursäkter till varför jag inte har åstadkommit nåt kreativt här på min lilla blogg på sistone.
Anyways, jag vet att många som läser här också läser Evas sjukt fula och med reklam nedlusade blogg. I skrivande stund gör den till och med reklam för Xyloproct, en salva mot hemorrojder. Passande! Om ni läser Evas blogg, då vet ni också att hon ska flytta. Från en litet rövhål i nordligaste Sverige till Halmstad – Svea Rikes Eldorado. Eva hade aldrig varit i Halmstad förr och trodde, precis som så många av er andra ute i landet, inte på att detta paradis faktiskt existerade. Hon levde lyckligt, om än lite grått, ovetande i den lilla stad i norrland som genom dubbla respiratorer än idag hålls vid liv i väntan på att lagen om aktiv dödshjälp ska träda i kraft. Den lilla staden Vilhelmina, där man tycker det är fullt acceptabelt att vintern täcker upp 10 av årets 12 månader och gör det mörkt dygnet runt, till att abrupt växla till sommar då solen istället lyser konstant oavsett klockslag och inte en jävel kan på grund av detta sova. Det var där Eva hade valt att leva. Stillsamt och med en numera invand, accepterad och groende depression. Hon levde där och trodde verkligen att det inte blev bättre än så. Att livet ju var hårt ibland och trist ibland och när det jävlades extra mycke ibland fick man bita ihop, suck it up och stå ut med det. Tills en dag för drygt en vecka sen, då Eva placerade sina små korvfötter på metalltrappan och klev av planet på den lilla idylliska flygstationen i en stad långt söderut och äntrade en helt ny värld.
Det tog 3 dagar ungefär. Tre dagar av kringstrosande på Halmstads gator, sen hade hon insett att hela hennes hittils levda liv varit totalt bortkastat. Men nu var det slut med det! Nu skulle hon flytta till sydligare breddgrader! Eva lämnade allt. Tog avsked av sina arbetskamrater som gått vid hennes sida sen barnsben. Hennes bästa vän fick snyftande bli varse om att denne numera hade blivit ersatt av nåt såmycke bättre. Utbytt mot en hel stad! En stad som kunde ge Eva allt som vänninan aldrig ens kunnat drömma om! Eva ringde även upp sin nya hyresvärd och talade med styrka och övertygelse i rösten om för denne att hon inte kunde flytta in i lägenheten som hon för bara nån vecka sen hade skrivit på ett väldigt bindande kontrakt för. Hyresvärden löpte amok och informerade Eva om att man inte kunde göra så, att hon skulle kalla in juristerna i fallet och gå till botten med det hela om det så var det sista hon gjorde! Eva bara log lugnt tillbaka i luren och sa att det inte spelade nån roll för hon har äntligen funnit lyckan. Hon visste att hon efter alla år äntligen skulle få frid i själen. Kort därefter sa hon adjö till sin gråtande mor som fram till dagen tryggt hade vetat att Eva skulle bli vid hennes sida resten av livet. Att vad som än hände skulle Evas värme alltid finnas inom räckhåll. Hon såg visionen om sina tryggade äldre dagar gå i kras. Med blänkande ögon gav mannen i familjen sin dotter en snabb kram, ty han visste att om hon dröjde i hans famn skulle de stora tårarna börja trilla och han visste också att om de tilläts börja trilla, då skulle den floden vara nästintill omöjlig att stoppa. Brodern hade givit sej ut i skogen. Han klarade inte av avsked.
Jag skulle kunna fortsätta med att berätta om Evas nya lägenhet här i ett av Halmstads idylliska kvarter. Där hästkastanjerna sveper in parkerna i sin varma trygga sammetsskugga. Där syrénerna blommar extra stort och länge och bedövar dina sinnen med sin förföriska doft. Meeeeeeeen eftersom jag får höra att jag skriver för långa texter så stannar vi vid detta.
