emma

Förra året vid ungefär denna tiden berättade jag om grannungarnas sportighet. Om man missade det kan man läsa det -här-

Det var mest den yngre broderns bollar det handlade om då. Han är den stillsammare och artigare av  de två. Vi kallar honom Bror 2 för att underlätta. Lagom till att årets tennissäsong har dragit igång på allvar nu tänkte jag prata lite om den äldre sonen i familjen. Honon kallar vi Bror 1.

Bror 1 är lång och aggressiv. Slår som om han skulle ha ihjäl någon och hans inre ilska står som en pulserande blodröd aura kring hela honom när han tränar. Den milde Bror 2 är sansad och artig och när man kommer körande förbi stannar han upp, håller snällt i både boll och racket så att ingen olycka ska inträffa. -Hej! Säger han när man cyklar eller promenerar förbi.

De dagar däremot som Bror 1 är i träningstagen är det fanimej med både sitt eget och sin bils liv som insats man tar sej förbi. Familjen brukar ha sin stora Chrysler (?) parkerad på ena halvan av uppfarten. På den andra äger tennisträningen rum. Jag, som kan ligga på knä i en halvtimme för att polera bort småfläckar på stänkskärmarna på min bil, som alltid har en flaska specialblandad bättringsfärg redo och liggande i handskfacket för att om olyckan har varit framme på min lack snarast kunna åtgärda denna! Jag ryser av bara tanken på att ha min bil stående bredvid den onde Bror 1:s fäktande. Andrahandsvärdet på deras plågade fordon sjunker säkerligen med 2000 kr varje gång han är ute.

Inte nog med att han, säkerligen oftast av misstag,  torterar livet ur familjens fortskaffningsmedel, han är som sagt aggressiv i sitt spel med. Bollar och pinnar och handdukar kan komma vinande som projektiler genom luften närsomhelst! Han har dessutom högst sannolikt en lika pissed off amerikansk tennisstjärna som idol och förebild i sitt liv. Han svär och vrålar nämligen på bred amerikanska.

-OUT!!   OUT YOU MOTHERFUCKER!!   IT WAS OUT!!!
När man spelar mot sej själv känns det för övrigt som att man bara kan ha sej själv att skylla som bollen är OUT!!! ..eller?

-GODDAMMIT!!
-SHIT!! …DAAMN!!

Och varje gång Bror 1 slår hårt stönar han högt och ansträngt. Ett dubbelt stön med ett kort UH! först när han kastar upp bollen i luften, följt av ett mer utdraget UUUUUUUÖÖHH! när han drar till det hårdaste han kan rätt in i den sargade garageporten.
Oftast går nånting inte enligt hans planer relativt omgående varpå han snear ur och slår sitt förmodligen ganska dyra racket hårt i staketet/asfalten/soptunnan.
- UH!-UUUUUÖÖHH! *studs-studs slag. studs-studs slag. miss.* AAAAAAGH!!!! MOTHER!!! …GODDAMNIT!!! *två hårda slag i staketet* Sen vandrar han runt några ilskna steg med armarna i sidorn och argt nedåtvänt ansikte. Stannar upp och drar efter andan sådär aggressivt. När man liksom suger in luften mellan tänderna som är hårt ihopbitna. Lägger händerna bakom nacken, svär lite medan han blickar uppåt med ett ”Herregud, ge mej styrka!”-uttryck. Sen fortsätter det.
-UH!-UUUUUUUÖÖH!!

Ibland yttras även ställningen i spelet.
- 24 – love, Serve deuce court.. [twenniefoe - lööve]
Har inte en sketaning om vad det innebär, men säkerligen är det till hans fördel eftersom han spelar ensam.. Även om det verkar ha gått rätt kass. Bra att han håller omgivningen underrättad iaf!

Våra förra grannar, hemma hos mamma och pappa, förbjöd sina barn att titta på Emil i Lönneberga. Deras vänners son älskade Emil och hade  i och med detta lagt sej till med hela den småländska gammaldags jargongen. Allt han sa lät som att det var hämtat direkt ut Katthult. Detta ville inte våra grannar skulle drabba deras kids och klippte därmed alla band med Emil och Ida. Jag är väl ingen som direkt förespråkar denna typen av censuruppfostran, MEN jag kan känna att det möjligtvis kan ha varit bra i vissa fall..
Grannarna innanför tennisfamiljen har liksom jag noterat Bror 1:s märkliga påklistrade amerikanska karaktär, familjens misshandlade bil, garagets totalt nedgångna port och staketets torterade utseende och redan nu bestämt att deras 1:åriga son aldrig kommer uppmuntras till att börja med tennis.

- Ytterst smakfullt färgsatt. Silvermetallic.
- Tre dörrar, halvkombi. 5 sittplatser med den som får äran att köra that is.
- Mycket pigg och löksillig att köra! Perfekt för storstaden heta liv eller långfärdens romantiska äventyr!
- Servo såklart. Så att man kan svänga lätt och bra.
- Komplett ifylld servicebok. Dock verkar vissa servicesnubbar ha lite problem med handstilen.. Men dock, ifyllt!
- Värstingstereo med extra gulliga diskanter monterade uppe vid vindrutan. För ett fylligt och tillfredsställande ljud.
- 8600 mil ungefär. Ingenting nästan!
- Extreeeemt välvårdad och bra omhändertagen!
- Airbags om nån mot förmodan skulle klanta sej nångång..
- Fjärrstyrt centrallås så man slipper bryta av nycklar och tina ihopfrysta lås.
- Toughguard Supershine lackskyddsbehandlad. Alla bilar förtjänar att gå på spa lite då och då! Rekreation är viktigt för ett rikt och givande billiv.
- Extraljusramp finns därfram, så att den lilla micran ser bra på vägen när man är ute och åker.
- Nokian sommardäck på snygg och smakfull aluminiumfälg.
- Nokian Hakkapeliitta dubbade vinterdäck på plåtfälg med Nissan original hjulsidor. Dessa hjulsidor är dock lite repiga eftersom dom har tillhört min syster Kajsa som uppenbarligen inte är alltför skillad när det kommer till fickparkeringsbiten.
- Elhissar fram
- Rök- och djurfri.
- Fräsch textilklädsel som är gosig att sitta på och lätt att rengöra.
- Stolsvärme fram så man inte fryser om rööva.

Hmm. Ja det var väl ungefär vad som kunde kommas på nu..

Kom och köp!

Men remember -  Min micra vill bara bo hos snälla människor som tar hand om och älskar den!

Åh, fasen också. Jag fick lite ångest nu asså.. Typiskt!

Jag körde Filip till hans fest. Det var duktigt. Sen grävde jag och planterade en massa som skulle planteras. Det var också duktigt. Det gjorde jag tills det blev såpass mörkt att jag inte såg var jag grävde längre. Då gick jag in och drog på mej mina springkläder istället och stack ut på min lilla minirunda. Också duktigt!

Min lilla minirunda från helvetet.. Det gick nästan sämre idag! Om det ens är möjligt. Filip har en gång i tiden yttrat sej om att  jag ska variera och springa olika rundor för omväxlingens skull. Personligen anser jag att det är ett väldigt dåligt förslag eftersom jag då inte har mina referenspunkter att gå efter. Nu när jag är ute kan jag konstatera till exempel att:
-Förra gången orkade jag ju ända fram till det där äppelträdet!? Hurfan kan jag ha gått bakåt i utvecklingen??
Eller:
-Idag måste jag springa till den tredje stolpen istället, det är 20 meter längre än den jag tog sist. Sen får jag gå en bit.. Om jag inte har dött innan jag kommer fram..
Och så håller det på. Hela rundan runt. Ungefär 155 olika delmål. Jag inbillar mej att det hjälper. Hoppas det är sant och inte bara nåt min hjärna hittar på för att jag inte ska ge upp riktigt än. Och en annan grej. Filip tycker inte man ska springa med musik. Ingen iPod, för det är ju mycke trevligare att höra fåglarna kvittra och vågorna skvalpa. Visst. Mitt problem här givetvis att jag inte hör vare sej duvorna eller havet eftersom jag flåsar som en idiot och överröstar naturens angenäma sång. Jag behöver musiken för att jag inte ska höra mejsjälv andas som en astmastisk tysk gubbe på 175 pannor som med svetten droppande från nästippen kämpar sej upp för Kinesiska Murens trappor. När min hjärna tar in sånna ljud från sin egen kropp drar den illa jävla kvickt i nödbromsen och mina ben upphör att fungera. Därför är musiken nödvändig. Jaja! Detta kan utvecklas i oändlighet men vem vill läsa en träningsblogg!? Fan inte jag iaf!

Det jag hade ångest var över min glass som jag nu har plockat fram. Jag tänkte jag skulle belöna mej själv lite. Eller rättare sagt, jag visste att jag brukar vara sugen på choklad vid ungefär denna tiden.. Så jag tog fram en burk Ben&Jerrys. Utan att ens reflektera kring huruvida jag faktiskt var sugen eller inte. Men nu vetefasen om jag inte ångrar mej.. Jag var inte alls så sugen som jag hade väntat mej. Problemet är bara att den ju har stått framme lite nu. Så om jag inte äter bort det som har blivit lite sådär mjuksmält så kommer den va helt fucked up nästa gång! Sådär stenhård och plastig i konsistensen.. Helt värdelöst. Så jag får väl trycka i mej aset då.. Typiskt asså.

Bifogar lite backgroundmusic till läsandet. Dock anser jag att man inte bara ska lyssna på denna musiken utan även verkligen njuta av videon.

Slöseri med tid tre är jobbmiddagen vi var på i torsdags med en representat från ett relativt känt och stort företag. Vi var fyra stycken, åt väldigt god mat, drack gott vin och samtalade på engelska med svensk respektive annan europeisk brytning.  Det började bra men urartade så småningom. Såpass att jag var tvungen att ”go to the ladiesroom” för att svänga förbi tjejerna i servisen och mer eller mindre desperat be dom om att komma in och fråga om det kanske skulle vara dessert för att då kunna konstatera att det absolut inte skulle vara någon sådan för att sedan fråga om vi kanske ville ha notan istället? Obekvämt är inte riktigt rätt ord, även om det var väldigt obekvämt. Inte heller olidligt eller awkward ska egentligen användas för att beskriva situationen, även om dessa ändå beskriver rätt okej hur det faktiskt var.. Dålig stämning deluxe kanske är mer rättvist uttryckt.

Det var en nödvändig middag dock och jag är väldigt glad att man inte upplever den typen av samkväm mer regelbundet. *ryys*

Slöseri med tid nummer två är det fruktansvärda fakta att Filip det lilla aset har anmält mej till Vårruset.

Vårruset, för er som inte har så bra koll, är ett motionslopp för damer. 5 kilometer. Fem fruktansvärt långa kilometrar! Konceptet är givetvis väldigt bra och det är en mycket  populär tillställning. Problemet är bara att jag kommer dö. På riktigt. Jag har inga som helst problem med 1 timmes värstingintervall på spinningen, inte heller ett 2 timmars distaspass på densamma. När det handlar om cykling har jag en uthållighet, styrka och kondition som ej är att klaga på. MEN jag klarar under inga som helst omständigheter av att springa. Det går bara inte. Jag vill gärna, men det går åt helvete. Och givetvis har jag ju börjat känna pressen nu inför den stundande joggingtävlingen, så för ungefär en timme sen gav jag mej ut för att analysera the damage.. Det var tyvärr betydligt värre än jag hade väntat mej. Min form i sak av löpare är minst sagt undermålig och det kommer bli väldigt intressant att se hurfan detta ska arta sej. Jag fruktar det värsta.
Visserligen är Vårruset ingen blodig tävling. Det finns dom som anmäler sej för att promenera loppet med sina hundar. Men ändå! Det handlar ju om att ta sej runt med nån form av värdighet i behåll!

Filip tycker det är ytterst underhållande dock och är väldigt nöjd med bedriften av att gratis fixat en startplats åt mej. Filip som själv klarar av att äntra en löptävling på 3 mil, stanna på vägen och plocka kantareller och sen ändå placera sej i toppen. Givetvis. Herregud… Hur ska detta gå? Först min eat-no-evildiet och sen detta!?

Skulle det visa sej att jag inte improvar minsta lilla fram tills dagen D så finns ju alltid en reträttväg i att låna Hamilton av Hans och Yvonne och joina hundpromenerarna i tävlingen..

Man kan definiera slöseriet av tid på olika sätt.

Många av er har kunnat konstatera att inklickandet på min sida har varit fetslöseri med tid den senaste eran. Hittills, eller sen jag skrev sist i alla fall har jag också kastat bort en del. Det slösats tid på både det ena och det andra, men för att komma med konkreta exempel:

Efter Filips härjandet på en orienteringstävling misstänkte vi att hans fot var svårt bruten. Han linkade som som vargen i den där Gråben & Hjulben när han ska bluffa för att komma åt fåren.. Faktiskt synd om! Han hade granterat en fraktur av den värsta sorten. Vi stegade in, konstaterade att där var väldigt mycke folk, pröjsade en trehunka för kommande undersökning/röntgen och satte oss att vänta. Förutseende hade det tagits med en sjukt tråkig, asfet bok om nätverksuppbyggnad på engelska respektive en trevlig korsordstidning med tillhörande penna. I över två timmar väntade vi. Och jag vet, det är inte så länge för att vara på akuten, men ändå. Sen haltade Filip iväg med en sköterska som hade svenska som gissningsvis sitt 4:e språk och kom tillbaka ungefär 3 minuter senare. Damen hade klämt lite och konstaterat att det inte var nåt fel. Ovärt. Han hade ju faktiskt väldigt ont. Slöseri med tid. Vi drog hem igen.

Det är skumt det där med akutmottagningar. Jag vet att jag har vänner som är frekventa besökare av dessa och ser det som världens mest naturliga grej att åka dit när man misstänker att nåt är vajsing. I min värld åker man bara dit om det är riktigt illa. Om man tex har brutit nåt. Eller om nån har krossat ens skalle med en flaska Jameson och man har blod i hela ansiktet och ena ögat hängandes i en tråd på kinden. DÅ åker man till akuten.
Inte en enda av dom som satt där hade sina ögonbollar hängande i trådar. Dom hade inte ens blod nånstans! Och ingen verkade ha brutit nåt mer än stackars Filip. En kvinna satt och pratade med en annan om allt möjligt och verkade hur pigg som helst. Hon berättade att förra helgen hon var på akuten hade hon BARA fått vänta 2 timmar! Halleluja.. Sekunden efter kom en annan kvinna in och den första hälsade och blev jätteglad och skrattade åt det hela. Hon sa att:
-Nejdu! Nu får vi väl ändå sluta ses såhär! Här! Detta börjar ju bli en vana! Hohoho!
Väldigt värkligt. Jag tror jag har varit på akuten sammanlagt tre gånger med denna inräknad. En gång för 2 år sen när Johan hade sprängt blindtarmen, denna gången och säkert en till som jag inte ens kommer ihåg för att det var garanterat typ 20 år sen. Men vissa har ju uppenbarligen svinigt mycke fritid. Vad ska dom göra med all tid liksom!? Lika bra att känna efter ordentligt för om man är riktigt uttråkad kan man alltid komma på nåt som är livshotande.

För övrigt så vidhåller vi fortfarande att Filips fot faktiskt är lite bruten och sköterskan var full av skit.