I år fyller jag 26. Jag är nu i den åldern där snittet för skaffandet av första barnet ligger. Ungefär..
Detta innebär att en del folk i min omgivning börjar föröka sej. Föredetta klasskompisar, stallpolare och inte minst min egen lillasyster.
Många av er har högst sannolikt också fått uppleva detta fenomen. Det finns hur mycke som helst att ta upp inom detta område, speciellt för mej som inte tycker att barn tillhör livets guldkant direkt. Men för att hålla detta kort – Har ni tänkt på hur samtalen har förändrats? En vän som man förr kunde prata med om precis aaaallt har man numera inte alls samma generösa samtal med. Givetvis kretsar 90% av snacket under en helt vanlig fika kring hennes nybakade son som precis har varit sjuk i en vecka, fått ny sparkdräkt från marimekko, lärt sej sitta själv, käkade en hel näve jord igår i Picassoparken, sket som en häst och totalöversvämmade sin blöja på tåget mot Herrljunga.. Ni vet. Det vanliga. Och jag säger inte att det är nåt fel i det! Absolut inte! Jag förstår att vännens första barn är det enda i hennes liv och det är oftast riktigt kul och trevligt att avhandla, men vad hände egentligen?
Men snacka om nåt annat själv då, tänker många nu. Och visst, det tycker jag med! Ingen hade varit gladare än jag om det snyggt och knappt märkbart hade kunnat knuffas till den där spaken vid sidan som växlar spår och smooth får tåget att glida iväg mot en heeelt annan ort. Men det går inte! Jag har inte varit kass på sånt innan, men när jag sitter där och det har matats igenom allt vad bäbisrelaterade ämnen heter så är jag totalt tom i hjärnan. Min bark har kalibrerats om fullständigt och jag kan under inga som helst omständigheter nå den där spaken. Va!? Vad är det frågan om? Jag är i normala fall hyfsat skillad, inte världsmästare, men relativt okej på att hitta på saker att snacka om om jag anser att det är behov av babbel, men när man har suttit där ett tag och malt på om allt vad småbarn kan tänkas innefatta och det blir en såndär lucka, där det är PERFEKT att knuffa till spaken, blir jag ett lamt jävla kolli.. Det blir tyst i kanske 7 sekunder och sen säger vännen:
-Amen shit!! Kan du fatta vilken jävla förbrukning vi har på äppelmos eller?!? Det är helt sjuuuuuuukt! och så får bäbiståget kvickt och lätt upp farten igen och susar vidare.
Det är ett mysterium. Inget jag kommer lösa nu så det är ingen idé.. Idag har jag för övrigt butit upp ett totalt genommurket golv fullt av snigelägg och råttbon, installerat en ny fin varmkompost och inhandlat en ny fresh Webergrill som Filip kvickt och lätt satte samman. En heldag. Och det är fanimej inte ofta man får chansen att riva ett golv som man kan eliminera med en grep! Sweet ass day!
