emma

Jag kan inte riktigt sätta finget på vad det är, men nånting spårar ur i 10 fall av 10 när jag kommer in på en av stadens krogar.

Det är som att nånting yttre tar över styrandet av min vilja och jag är bara in for the ride, som alltid utvecklas till en total besvikelse. Sjukt lamt!

På stället har dom god mat. Inte stans bästa, men inte heller stans sämsta. Den är helt okej. Bortsett! Bortsett från deras hamburgertallrik. Allt annat på menyn är bra – hamburgertallriken är kass. Eller okej, den är inte helt kass, men om jag jämför med det otalet burgare jag ätit på andra restauranger så har den inget att sätta emot. Nu snackar jag inte om snabbmatställen typ McD och Max då, det är hederliga medeldyra restauranger vi jämför med nu.
VARJE gång vi kommer dit är det samma sak, utanför säger jag att denna gången ska jag INTE ta hamburgertallriken. För jag VET att jag inte tycker om den. Sen stegar vi in.

20 minuter senare sitter jag där med burgarjävlen liktförbannat! Det är som att jag försätts i trans när menyn bärs in och det ska väljas. All text på sidorna blurras och scramblas, all text UTOM den som säger ”klassisk cheeseburgare med dressing, lök, tomat, sallad och klyftpotatis/färska pommes”. Och eftersom det är den enda texten som går att läsa måste jag ju rimligtvis välja den.

Och det är inte så att jag inser det direkt heller, inte ens när dom kommer in med den. Man tänker ju att efter alla dessa år av restaurangbesök, för vi är faktiskt väldigt duktiga på att bränna ett antal tusen i månaden på lite lyxigare, icke hemmalagad mat. Man tycker ju att jag kunde utvecklat nånting i mitt sinne som driver mej till att, när servisen är påväg iväg med vår order, ropa nåt i stil med:
-NEJ!! Vänta! Kom tillbaka! Jag ändrade mej! Jag vill ha nåt annat! Ge mej nåt annat! Du kan välja själv, bara inte hamburgertallriken!

Men nejdå.. Och den ser jättegod ut när dom kommer in med den! Faktiskt. Men redan efter första tuggan minns man. Då rasslar det till i skallen och kugghjulen börjar snurra igen när hjärnan vaknar till liv igen. När man har kämpat sej igenom en tredjedel av den hårt packade, solida massan av sammanpressad köttfärs är man proppmätt. Det är i detta skede jag börjar mata Filip med min burgare. Lägger över på hans tallrik och tänker att han ska käka upp den av bara farten med sin egen (goda) mat. Givetvis märker han att jag smugglar över till honom, men brukar va duktig och hjälpa till ändå. Det ingår faktiskt i de manliga åtagandena, att äta upp det inte jag orkar. Sist var det dock Freddy som drabbades..

Mer än hälften av potatisarna lämnas, så också två tredjedelar av burgaren. Och det är nu känslan av snålhet kommer krypande. Jag hatar den! Det är sällan den kommer, speciellt på restauranger. Men detta stället är fanimej ett undantag.. När jag sitter där med högen av rester kan jag tycka att det inte är värt pengarna. För det blir ju ändå över typ 250 kr med ölen till. Inte en förmögenhet visserligen, men dock. Bortkastat.

-Men varför säger du inte till? tänker många av er nu. Nej, det kan man verkligen fråga sej! Ingen undrar mer än jag. Men som sagt – Det är nåt som blockerar min hjärna varje gång vi går dit så, jag har inget bra att säga till mitt försvar och inte heller till servisen angående hamburgertallriken. Det är en bugg i mitt system. Sån nåtslags magnetfält som stör ut allting! Dessvärre. Skönt att få detta vädrat.

Seriöst! Vad är det för idioter som säger ETT kexchoklad egentligen!? Va!?

Dethär med uttalandet av k:et, huruvida det ska heta [ˈʃeks] eller ['keks], det har man ju fått lära sej att leva med. Frekvent förekommande samtalsämne på fester när folk plötsligt inte kommer på vad dom ska prata om. Då tas detta upp och den leder aldrig nånstans. Aldrig.Vissa säger det ena och vissa det andra. Personligen föredrar jag givetvis det första.

Men allvarligt? ETT kexchoklad? Nån jävla måtta får det väl vara! Okej om det är någon på över 65 som kläcker ur sej det, det känns ju trots allt väldigt oldschool. Ungefär som att säga sej av ETT öl eller ETT tvål. Det är ju okej att säga det, men jäääääävligt gammalt. Så därför brukar man inte ordet ett längre i dessa situationer. Mkt logiskt. Jag inser givetvis att jag kommer få en del hugg om ETT öl nu eftersom det är liiite vanligare än de andra två. Idag hörde jag tre som valde att säga ETT kexchoklad. Ingen av dom var äldre än 30. Man kan ju bli trött för mindre asså..

Såg förresten nu när jag loggade in att det förra inlägget var mitt 400:e sen denna lilla bloggens födelse! Sweet! Jag firar med en burk fiskbullar!

OCH på tal om fiskbullar, observera den snygga övergången, minns ni damen på Maxi? Hon som luktade gammal fiskbulleburk från sina mer privata regioner? Om ni inte gör det så kan man läsa om henne -här-

Nu finns det i alla fall en sån på spinningen också. Och eftersom kroppsdofter är en outtömlig källa till bloggmaterial tänker jag berätta lite om henne. Det är en kvinna runt de 30 som håller till på cykeln snett framför mej ibland. Och det är ingen grann timme man har utstakad när man sitter där och slötrampar, väntar på att alla ska komma tillrätta och passet starta.. När man ser henne stega in genom dörren och drabba ovannämnda cykel. Hur hon omsluter den smala sadeln med sin omfångsrika bakdel. Därmed absolut inte sagt att jag själv inte har en fet röv! För det har jag! Men nu handlade det ju inte om mej. Det handlade om hennes odör och folks närhet till den.

Givetvis får man ta det där med lukterna om man väljer att hålla på med spinning, det inser jag ju och det är ett aktivt val jag har gjort. Men ibland kan jag verkligen ifrågasätta om det kanske handlar lite om snålhet? Att folk är uppfostrade till sparsamhet så att säga. Dom lever med orden ”jag jobbar helst full!” i sak av tvättmaskin. Inte förrän man har ett ordentligt lass tvätt att mata den med är det okej att sätta igång en maskin. För då blir det resursslöseri. Så när man kommer hem från sin spinning där man har suttit och tryckt sitt svettiga kön mot en sadel som så många andra har gjort exakt samma sak mot, då har man bara ett linne, en sportbh, ett par trosor, ett par strumpor och ett par knälånga tajts att tvätta! Av dessa 5 små plagg är två dessutom vita! Ännu mindre tvätt!
Så man kanske tänker att man nog kan använda dom ett träningspass till.. Och då blir man helt plötsligt den som är den med lukten. Men vissa kanske föredrar det hellre än att tvätta i onödan. Personligen existerar inte det på min karta. Om jag så ska köra en maskin med ett par cykelbyxor i, so be it!

Åter: Det är helt okej så länge som man sitter ner, men det gör man ju som bekant långt ifrån hela tiden. Och jag tycker verkligen synd om den mannen som brukar vara rakt bakom fiskbullekvinnan! När man står upp har man ju mer eller mindre näsan i  den uppochnerguppande röven framför! ..Förutsatt att man inte placerar sej taktiskt och genomtänkt som jag. Då slipper man det där. Alternativt första raden, men då får man leva med vetskapen om att man har någons ansikte nästan läskigt nära ens sköte under hela passet sen med. Och frågan är ju om det är värt det asså..

Cyklarna står tätt! Men förhoppningsvis är det inte så många som analyserar sånthär. Hade dom gjort det hade det väl slutat i handgemäng om min cykel. Jag borde inte plantera sånnahär från i folks hjärnor..

Idag gott folk! Det är idag en stor dag.

Glöm för en stund er lycka över att våren smyger omkring alldeles runt knuten! Tänk för någon minut inte heller på det gudomliga i att vi faktiskt lever i ett land utan krig och svält! Vänd blickarna bort från de kvittrande fåglarna i buskarna, barnen som skrattar i solen, knopparna på träden och krokusarna på marken! För idag! Idag har vi något större och finare att glädjas åt!

Idag har jag den otroliga äran att presentera den härligt solmogna frukten av två unga mäns talang, vilja och längtan! Jag bjuder er, på fat av det mest välputsade silver, våra goda vänner David och Anders!

Denna utomordentliga tisdagskväll kan vi ta del av deras alldeles egna, helt nybakade video!
Vi välkomnar Dial M for Murder in i den värme som bara en genuint uppskattande publik kan ge!

Lägesrapport på vårfronten:

Det är snödroppar överallt. Väldigt trevligt. Idag hade jag tänkt asa mej ut i trädgården lite med. Det börjar bli dags att ta ner ljusslingorna tycker jag.. Det är fint väder idag!

Kolla in va! The påskliljs are growing! Det kommer bli måååånga =)

Och nujävlar! Nu har tulpanernakommit med! Och dom är många! Vi kommer få en skog av tulpaner längsmed hela solsidan på vårat lilla hus!

Kan ju passa på att tipsa om andra anmärkningsvärda händelser jag har skrivit om. Här är några favoriter!

Pappan med Lamborghinin

Mamman som flippar ur

Gubben som säger håll käften

Dottern om tjockisen

Igår var det förresten en ganska händelserik dag.

Ett tag kunde jag ju rabbla anmärkningsvärda händelser som 7:ans gångertabell! ..Med ett hyfsat flow alltså. Men det var längesen nu.  Men igår rasslade det till igen! Två gånger dessutom.

Case 1:

Jag kommer körande i min lilla snygga, söta skitbra micra som är till salu. Påväg hem för att hämta min dator. Det är helt bilfritt och jag är king of the road. Plötsligt ser jag en tant som ramlar med sin rullator på cykelbanan! Och givetvis är jag uppfostrad väl så mitt hjältemod är ordentligt rotat i ryggraden. Jag nitar på första bästa busshållplats och joggar bort till tanten.
Hon ligger som en 110 kilos sjöstjärna på rygg på asfalten. Jag böjer mej över henne och säger:
-Shit! Hur gick det?! Är du okej?? ..för hon ramlade verkligen med stort R. Inte bara lite snubbelrammel, nejdå, hon välte som en norrländsk fura.
-Joo, det gick bra, svarar hon. Men jag är ju så förrrrbannat stel så jag kommer ju inte upp igen!
-Oooj.. det var ju inte bra. Jag ska ringa efter nån som kan hjälpa dej!
-Neejnej, det behövs inte. Jag ligger bra här, det kommer säkert nån snart. Jag är van!
-Men gud.. det kan du ju inte göra! Nu ringer jag!
-Hmm. Ja okej.. jag har ju kanske lite ont i benet faktiskt..

Och eftersom jag är helt lost på såntdär och inte har en aning om vart man ska ringa så ringer jag 112. Kanske onödigt..
Jag drar storyn, klargör att det var rätt chill men att jag inte orkar resa tanten upp. Killen i luren säger att det är sånt som händer och att han skickar en assistansbil. En assistansbil.. Låter som Assistanskåren ju. Bergningsbil, när man har fått punka..

Efter max 3 minuter kommer han! Snabba ryck! En biffig man kliver ur och får damen på rätt köl i en handvändning. Installerar rullatorn i hennes händer igen och borstar av henne på ryggen.
-Jaaaaaaaa, man får ju åka runt på en del sånthär. Det ingår i det dagliga jobbet! Resa damer som har vält vettu! Hähähä!
Schysst jobb.. Pensionärer välter och nån åker runt och ställer dom upp igen.. =)

Åhnej. Nu snöar det ute.. Röv.. Jag måste ringa lite folk. Drar story 2 snart!

Igår kollade jag på en konsert med Linkin Park på tv. På MTV. Trots att jag egentligen inte ens tycker om Linkin Park.

Han som sjunger är ju verkligen inget hit asså.. Jag har lite problem att se på när någon sjunger sådär skrikigt och ansträngt.. Så det ser ut som senorna i halsen ska gå av. Äckligt! dessutom har han fula fleshtunels i öronen och sjuuukt fantasilösa och lama flames tatuerade på armarna. Kul dock att han gitarristen har anlagt värsta kompakta fluffiga arabskägget med. Big thinkin! =)

Till grejen. Har ni sett kinesen som står i bakgrunden och lirar ufoinstrument!? Det där gör syntetiska plingljud. Jag menar, vad ÄR det egentligen han spelar för nåt?? Han spelar på små rutor! Som olika kvadratiska sektioner med muterade tangentbord med stora knappar på. Som nånslags hybrid av en massa olika saker. Verkligen tufft!

..Man kan ju verkligen undra vad ett sånt mysko instrument kan tänkas heta.. *hinthint*