Jag kan inte riktigt sätta finget på vad det är, men nånting spårar ur i 10 fall av 10 när jag kommer in på en av stadens krogar.
Det är som att nånting yttre tar över styrandet av min vilja och jag är bara in for the ride, som alltid utvecklas till en total besvikelse. Sjukt lamt!
På stället har dom god mat. Inte stans bästa, men inte heller stans sämsta. Den är helt okej. Bortsett! Bortsett från deras hamburgertallrik. Allt annat på menyn är bra – hamburgertallriken är kass. Eller okej, den är inte helt kass, men om jag jämför med det otalet burgare jag ätit på andra restauranger så har den inget att sätta emot. Nu snackar jag inte om snabbmatställen typ McD och Max då, det är hederliga medeldyra restauranger vi jämför med nu.
VARJE gång vi kommer dit är det samma sak, utanför säger jag att denna gången ska jag INTE ta hamburgertallriken. För jag VET att jag inte tycker om den. Sen stegar vi in.
20 minuter senare sitter jag där med burgarjävlen liktförbannat! Det är som att jag försätts i trans när menyn bärs in och det ska väljas. All text på sidorna blurras och scramblas, all text UTOM den som säger ”klassisk cheeseburgare med dressing, lök, tomat, sallad och klyftpotatis/färska pommes”. Och eftersom det är den enda texten som går att läsa måste jag ju rimligtvis välja den.
Och det är inte så att jag inser det direkt heller, inte ens när dom kommer in med den. Man tänker ju att efter alla dessa år av restaurangbesök, för vi är faktiskt väldigt duktiga på att bränna ett antal tusen i månaden på lite lyxigare, icke hemmalagad mat. Man tycker ju att jag kunde utvecklat nånting i mitt sinne som driver mej till att, när servisen är påväg iväg med vår order, ropa nåt i stil med:
-NEJ!! Vänta! Kom tillbaka! Jag ändrade mej! Jag vill ha nåt annat! Ge mej nåt annat! Du kan välja själv, bara inte hamburgertallriken!
Men nejdå.. Och den ser jättegod ut när dom kommer in med den! Faktiskt. Men redan efter första tuggan minns man. Då rasslar det till i skallen och kugghjulen börjar snurra igen när hjärnan vaknar till liv igen. När man har kämpat sej igenom en tredjedel av den hårt packade, solida massan av sammanpressad köttfärs är man proppmätt. Det är i detta skede jag börjar mata Filip med min burgare. Lägger över på hans tallrik och tänker att han ska käka upp den av bara farten med sin egen (goda) mat. Givetvis märker han att jag smugglar över till honom, men brukar va duktig och hjälpa till ändå. Det ingår faktiskt i de manliga åtagandena, att äta upp det inte jag orkar. Sist var det dock Freddy som drabbades..
Mer än hälften av potatisarna lämnas, så också två tredjedelar av burgaren. Och det är nu känslan av snålhet kommer krypande. Jag hatar den! Det är sällan den kommer, speciellt på restauranger. Men detta stället är fanimej ett undantag.. När jag sitter där med högen av rester kan jag tycka att det inte är värt pengarna. För det blir ju ändå över typ 250 kr med ölen till. Inte en förmögenhet visserligen, men dock. Bortkastat.
-Men varför säger du inte till? tänker många av er nu. Nej, det kan man verkligen fråga sej! Ingen undrar mer än jag. Men som sagt – Det är nåt som blockerar min hjärna varje gång vi går dit så, jag har inget bra att säga till mitt försvar och inte heller till servisen angående hamburgertallriken. Det är en bugg i mitt system. Sån nåtslags magnetfält som stör ut allting! Dessvärre. Skönt att få detta vädrat.
