emma

Precis hemkommen igen från ett motionspass som Filip nästan fick tvinga mej att först och främst anmäla mej till och sen också att gå på.

Spinning är kul, men jag är för trött. Jag har dock insett att hela dethär med att Benga fick upp min feta röv på vågen på jobbet har gjort mej lite mer sporrad att gå. Det är ju bra faktiskt.

Dessutom har jag insett att hela konceptet spinning inte alls är nåt individuellt där var och en kör efter bästa förmåga och så hårt man själv känner att man klarar av. För det är ju ofta den bilden man får av sånnahär träningsformer. Icke. Det är en tävling. Åtminstone i min combathjärna. Och det är inte det att jag är dålig förlorare. För det är jag faktiskt inte, inte på riktigt iaf. Däremot har jag en tävlarskalle som ibland nästan kan kännas manisk. Men! Bara inom ämnen och områden där jag faktiskt har en chans. Som sagt, jag är ingen dålig förlorare, men ser jag min chans då ska fanimej mina motståndare DÖ. Spinningen har blivit ett sånthär område. Det började lite lätt för ganska längesen i Tidaholm en gång när jag följde med Elaine på ett pass. Mitt första spinningpass, Och instruktören kom fram efteråt och frågade om det verkligen var min första gång, ty min teknik var förvånansvärt bra isf. Mordglöden började tändas i min brain. Sen har det byggt på ytterliggare dom senaste gångerna när jag har hamnat bland topp-5 och till och med topp-3. (Det är instruktören som delar ut verbala pris efter varje pass). INTE bra för mitt tävlingsmind. Jag kommer köra ihjäl mej..

Man får väl se även detta positivt. Jag utgår ifrån att mitt pressande också gör mej bättre på riktigt. Annars är det ju rätt ovärt.

Andra exempel på områden då mina horn växer fram och min blick blir ond: Memory, olika ordspel typ Med andra ord och Pratmakarna, allmänbildningsspel typ TP och Geni, korsord och tipspromenader. Småpotatis kan tyckas, men det är utmattande att alltid behöva ta död på folk.