Kom precis på en grej. Efter att jag hade läst Hildas snötext.

Jag har ett problem. Lite ångestframkallande som ligger och gnager i mitt samvete. Det handlar om Filip.

Han blev så lycklig när det kom lite snö härom dagen. Han pratar om olika vinteraktiviteter och planerar och längtar tills han kan ge sej ut med skidorna eller långfärdsskrillorna.. För honom handlar det inte om ”om” utan om ”när”.

Stackarn vet inte hur det är här. Han vet inte än att det inte blir vinter i Halmstad. Att snön som han längtar efter så mycke aldrig kommer att komma. Och om den kommer, stannar den aldrig mer än nåt dygn.

När flingorna hade lagt sej på marken härom dagen insåg jag genast att allt skit snart har kommit igång på riktigt medan Filip blev omedelbart pigg och lycklig redan i ottan vid 20 över 6.
-Vilken fanstastisk morgon! utbrast han vid frukostbordet med skinkmackan i näven och började spåna vidare på sina skidplaner.

Idag kom han hem ifrån en lång löparrunda i Kaneberg. Exalterat berättades det om dom perfekta skridskosjöarna han hade hittat. När jag var liten skrillade vi på nån sjö bortåt ditåt faktiskt om jag kan minnas rätt med min hjärna. Har för mej att det var där pappa drog ett redigt as till slagskott med en puck rätt i skallen på våran pudel Elsa, så hon svimmade. Men dom senaste vintrarna har det ju varit helt värdelös is tydligen.. Ingen man kan åka på, bara slask som fryser på till tunna buckliga flak. Inget för långfärden direkt.

Hur ska man kunna tala om att det inte blir nån vit fluffig vinter? Att snön aldrig kommer gnistra slät på gräsmattan och att harspåren bara kommer finnas kvar i max ett dygn innan dom försvinner med slasket och leran. Hur får man fram budskapet att det faktiskt inte är nödvändigt att lägga massa pengar på ny fin valla?

Meeeeen, jag är ju lite känd för att vara pessimistisk så vi kan ju hoppas på att jag har fel angående Halmstads klimat i vinter =)