Förra gången fick vi ta del av en helt vanlig arbetsdag hos min lillasyster Kajsa, innan det har vi fått hänga med Ann på en tvåveckorsresa till Spanien och nu har turen kommit till Eva, som egentligen var den första jag frågade om hon ville skriva här tror jag. Hon har varit lite seg.. Men nuså!

Direkt från släpigaste norrland, där renarna och isbjörnarna får ströva fritt i den karga obygden mellan bittra invånares glest liggande stugor!

Eva!

*PRESTATIONSÅNGEST*

(här kan man trycka på play. då får man bakgrundsmusik)

För några dagar sedan bad Emma mig att gästblogga hos henne. Tyckte det lät skitkul. En mycket bra idé. Tills Prestationsångesten fick tag på mig.

Emma sa:
-Nejnej. Det ska inte vara en prestationsgrej.
Men kom igen. Det är visst en prestationsgrej. Jag ska ju befläcka en annan människas blogg!
Dessutom, vad i helvete ska jag skriva om? Emma tyckte att jag skulle skriva om dialekter eftersom stället jag kommer från ligger norr om Hallandsåsen och alltså är något exotiskt. Och visst. Det lät kul. Men pressen förstörde det för mig. De enda Vilhelmanska ord jag kunde komma på var ommen (ugnen) och båna (barnen).  Och jag kan inte bygga ett helt inlägg baserat på två ynka ord.

Så jag tänkte att jag ju kunde skriva om andra norrländska saker. Fint. Men vad?

Jakten! Men jag ångrade mig. Jag blir alltid på upprörd och hetsig när det kommer till jaktfrågor. Det ankommer hela tiden på OKUNSKAP. Jaktmotståndare lider alla av sjukdomen okunskapis. Tro vad ni vill, men så är fallet. Okunskapis är vida brett och smittar snabbt även till jaktförespråkare. Ta Emma själv som exempel. Hon trodde att det var olagligt att jaga björn. Det är det inte. Okunskap. Men Emma är botad nu! Men strunt samma. Jakt var ingen bra grej att debattera.

Naturen! Vilhelminas fantastiska natur. I helgen var jag i fjällen och plockade svamp och då hittade jag vad som måste vara den vackraste platsen på jorden. En dalgång helt omringad av höga, vackra, orangelysande fjäll. Men eftersom jag hade kameran i ryggsäcken som låg kvar i stugan så kan jag inte visa det för er och alltså inte värt att skriva om.

Avstånden! Jag tycker det är ganska intressant det här med avstånden. Kanske värt att blogga om? Ni i södra Sverige tycker ju exempelvis att 10 mil är ett avstånd för vilket det behövs övernattning och matsäck. För oss är 30 mil inte längre än man kan pissa. Typ.
Vi har 15 mil till BB, 25 mil till närmsta stad och 40 mil till IKEA. Vi är vana att kuska runt i bilen. Men som en idiot en gång uttryckte det:
-Jag tycker det är fel av er norrlänningarna att klaga på avstånden. Ni har ju ändå subventionerad bensin.
Det har vi inte.

Tafsandet! I norrland rör man inte vid varandra. Men ni jävla sörlänningar ska alltid vara och kladda. Stryka över ryggen, lägga en hand på axeln, ta en i handen. Jag gillar inte när folk rör vid mig. Håll er på en meters avstånd. Minst. Den enda som får ta på mig utan att jag ryggar tillbaka är pojkvännen. Och då vill jag ändå helst vara beredd på det. Tänk på det nästa gång ni möter någon norrlänning. Tafsa inte!
Ämnet uttömt.

I just brought Norrland to you. Prestationsångesten till trots. Kom och hälsa på någon gång. (Kom å häls på nagen gang.) Men tänk på att inte debattera jakt om ni inte är 100 % säkra på era fakta. Vi vet garanterat mer än er. Och kom ihåg att ständigt prata om vilken otroligt vacker natur vi har. Då blir vi glada.
Och gnäll ALDRIG, ALDRIG om avstånd mindre än 10 mil. Det är en förolämpning.
Och skulle ni råka tafsa på en norrlänning… take cover. Fast.

Tack för mig!

Om ni tyckte att Evas inlägg här inte var helt värdelöst så kan ni ju läsa hennes blogg också. Den är faktiskt relativt populär. Klicka -här- eller klicka på hennes namn i min länklista här tillhöger när ni känner att andan faller på.