I filmer ligger dom på huven på bilarna.

Och jag tänkte att det bara var i gamla filmer, på gamla bilar som dom låg på huven. Då är det mer okej, för på gamla bilar är plåtarna verkligen.. plåtar! Tjocka och tunga som as och omöjliga att buckla. Nästan. Inte som idag. Jag vet inte ens om man kan kalla det för plåt..? Lättbucklat är det iaf. På en gammal bil hade man ju kunnat dra en fet hoppspark rätt i framskärmen och inget hade säkert hänt!

Jag stod och lutade mej mot sidan av min Micra härom dan när jag plötsligt tryckte in hela jävla dörrsidan med röven! Lätt att nåt sånt aldrig skulle hända i en film eller. Jag blev jätterädd och vände mej snabbt om för att beskåda förödelsen, tänkte att det definitivt var kört. Att jag skulle bli tvungen att byta ut hela dörren. Men! När jag stod där och gapande i chock och stirrade på den inåtbuktande sidan så small det till och den bubblade ut sej igen! Mirakel! Inte ett spår!
Som en såndär skärmatta i som helar sej själv. Eller som en såndär mask jag läste om igår. Den tillhörde familjen ollonmaskar och fanns på Hawaii. Och om man klippte huvet av den så kunde den få ett nytt att växa ut på bara en halv dag eller nåt. Mirakel!

Men åter till det här med att dom ligger på huven då. I filmer alltså. Patrick Swayze gör det i Road House. Han gör det nog faktiskt i Dirty Dancing med vill jag dra mej till minnes.. till exempel. Men då är det ju sånnadär gamla hårda bilar. I ganska gamla filmer. Men sen såg jag en film igår. Once. En irländsk. En NY film! Där låg huvudrollskillen på studiomannens röda Mercedes! Det var inte ens hans egen bil!

Med skorna uppe dessutom! PÅ STRANDEN! För er som inte är bekanta med konceptet strandsand kan jag ta och tala om för er att det sätter sej ordentligt på skorna och överallt. Och har någon strandsand under sina skor vill man INTE att dom ska gno omkring med hela alltet på huven på ens bil! Icke.

En gång, i Tidaholm, hade jag parkerat jämte en beach volleyplan (ja, tro det eller ej, det finns i Tidaholm..). Och när jag kom dit och skulle åka iväg satt det två, uppenbarligen självmordsbenägna, drägg på huven på min bil och beskådade matchen. Med sina sandiga skor uppe. Den ena använde mina två stora extraljus därfram som fotstöd och den andra satt på huk som en groda på huven. Sandiga skor mot plåten på min vita, perfekt skötta, konstant nyvaxade bil.
Jag visste fan inte vad jag skulle ta mej till, jag blev så fruktansvärt förbannad att jag nästan blev rädd för mej själv när jag skällde ut dom och mer eller mindre slog ner dom från bilen! Hade jag haft en kniv på mej hade det garanterat slutat med svår blodutgjutelse. (Och jag fått livstid på San Quentin)

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta inlägget, men jag antar att det grundar sej på att jag som sagt såg den där Once igår. Nu är det dessutom för långt, detta inlägget, för att fortsätta. End of story.