Kan hända att detta är lite osmart att skriva om. Jag kan få mycke skit för det som komma skall, men det får jag helt enkelt ta.

Som ni vet så jobbar jag med foto. Jag fotar väldigt mycke fester, invigningar, på klubbar, modevisningar osv.. Det är väldigt kul, man träffar fantastiskt mycke folk och ser en massa nya roliga saker.

Jättemånga känner igen mej och jag känner inte igen någon. Så brukar det vara. Om du drabbas av mitt oigenkännande en dag så ta inte illa upp, det är absolut inget personligt. Och det räcker med att du påminner mej lite så kommer jag kunna återge vad du hade på dej eller vad du drack senaste vi träffades =)

Det finns i alla fall vissa riktlinjer för att mingelbilder ska bli bra tycker jag. Alltså, inte massbilder nu, inte sånna där det är en överblick över skitmycke folk inne på en krog. Nu pratar jag bara om individuella foton. Sånna där 1-4 personer är med.

I regel går det till så att jag kommer fram till ditt bord/soffa/bänk/vip-rum och frågar om jag får ta en bild på dej och din tjej/din kompis/ditt gäng/ditt barn. Oftast säger du ja, ibland nej. Många tycker det är genant att säga nej, det behöver man inte göra, jag blir absolut inte lessen för det. Tycker jag att det är synd att du inte vill va med på bild, du kanske är extra snygg, har en grym håruppsättning, extraordinärt smink eller värsta avancerade maskeradoutfitten eller nåt liknande på dej, så kommer jag bruka mina skills inom påtryckning, övertalning och outtömlig charm och förmodligen kommer du till slut ändå vara med på bild OCH vara väldigt nöjd med det.

Det jag vill komma till egentligen är hur folk agerar när man tar själva bilden. Det finns olika varianter. Generellt kan man säga att det går asbra (med vissa undantag såklart) att fota ungdomar mellan 3 och 25 år. Då är det ett genuint leende, glada glittrande ögon rakt in i kameran. Perfekt närvaro.

Missförstå mej rätt nu, jag säger inte att alla bilder ska vara perfekta skolfoton, nejdånejdå. Absolut inte, det hade ju blivit skittråkigt. Det är jättekul med folk som posar och fjantar sej också! Alltid väldigt tacksamt! Man ska på bilden se ut som en person som man i verkligheten känner att man kan identifiera sej med kan man säga. Tycker jag. Detta är ju givetvis upp till var och en. Gör gärna miner och fantomenmasker med händerna över ögonen, MEN gör det inte om du inte är en sån person som inte gör sånna saker, så det blir nåt halvhjärtat taffligt skit bara. Det syns sen, jag lovar.

Skit. Nu drog jag sönder min hårsnodd..

Okej, nästa typ då. Man kan säga att detta gäller den äldre generationen om man ska generalisera lite igen. Eller ja, äldre och äldre… gruppen 25-75 kan vi säga. Det är ju onekligen ganska brett. Detta är alltså den skaran som inte tittar in i kameran. Blicken flackar omkring vid sidan och ni vet inte riktigt var ni ska kolla.
Alla vet varför.
Du också.
Jag vet att du vet.
Det är många av er som tänker det exakt nu när ni läser:

- Man blir ju faktiskt bäst på sånna bilder som man inte vet att man är med på.

Ja, det är möjligt. Om det är Gunilla 65 som tar bilder på kräftskivan med sin analoga kompaktkamera. Ja, då KAN detta stämma. Men annars, nej. Resultatet av en bild där du väljer att titta lite vid sidan av linsen är att du ser 1, blind ut, du vet så som en synskadad människa fäster blicken när man pratar med dom. Dom vet exakt var ljudet kommer ifrån men har inget att fokusera på. Eller 2, du ser sjukt dryg och opersonlig ut helt utan nån som helst närvaro. Bara att välja själv.
Det finns givetvis undantag här med. Ett är bilder på par, som väljer att titta på varandra och se lyckliga ut istället för in i kameran. Detta brukar bli bra. Gulligt, romantiskt, fint osv. Ett annat är någon som väljer att se på sin mat med besticken i högsta hugg och ett saligt sken över sej. Brukar också bli ..trevligt.

Till denna gruppen av folk, dom som ”vet att dom bästa bilderna tas när man inte är beredd”, hör också dom som inte väljer att flänga omkring med ögonen utan dom som hela tiden pratar medan man tar bilden. Dom pratar om allt möjligt, alla trevliga saker dom kan komma på. Hur bra det är med en extern blixt för då ser man inte likblek ut på bilderna sen, hur deras barnbarn precis har köpt en jätteliten söt rosa kamera, hur god buffén var, hur dom en gång såg ut som idioter på bilderna från en midsommarfest för att dom hade dill och gräslök mellan typ alla tänderna. Det är alltid väldigt trevliga samtal, förda i ett väldigt ärligt lyckligt tonläge, så att dom hela tiden ser glada ut när dom pratar. I tron om att då kommer dom ju givetvis se lika glada ut på bilden med. Väldigt logiskt i deras hjärnor. Fullt förståligt också. Det ÄR ju logiskt. Och det funkar jättebra också! Förutsatt att man filmar och inte tar stillbilder. Detta resulterar i att jag måste ta ungefär 30 bilder i väldigt snabb följd för att fånga rätt munläge. Det är egentligen helt okej för mej, men det kommer aldrig se ut som ett leende ändå, eftersom jag måste välja den bilden där dom säger i:et i dill istället för o:et i potatis eller m:et i mat. Kan vara okej, men ett i blir aldrig samma sak som ett leende. Men close enough for me. Faktiskt. Så det är helt upp till er.

Okej, Jag kan sammanfatta detta för er som inte har orkat läsa allt.

Jag tar bättre bilder än vad din faster Ulla 51, gör med sin lilla kamera på julafton. Lita på det och gör som jag säger. Då blir du snygg. Givetvis finns det undantag.

Detta inlägget tillägnas Emelie, så hon blir nöjd.