emma upptagningar

Som många av er vet så har jag en pojkvän som heter Filip. Filip tycker om att springa. Långt och mycke och fort.

En pojkvän är ungefär som en hund. Det finns olika sorter av hundar. En del kräver inte så mycke. Dom behöver inte rastas överdrivet.. Mopsar tex, dom nöjer sej med en stroll around the park liksom. Sen finns det dom som kräver lite mer. En Golden Retriver kräver kanske inte svinmycke men ändå en ganska rejäl portion, annars blir dom tjocka. Den typen av pojkvänshundar är definitivt den vanligaste sorten.

Filip är mer en såndär ganska svår ras som kräver massor av rastning. Typ en såndär vinthund, en Greyhound! En såndär racinghund. Och då räcker det inte att bara gå ut och gå en lång runda med honom, iaf inte varje gång. Givetvis är det okej emellanåt som mysmotion liksom. Men regelbundet måste man ta ut honom på ordentliga turer. Man hamnar ibland i den där situationen då man som hundägare vill hänga på kopplet på dragkroken på bilen och sen köra fram och tillbaka en 12-15 ggr på stranden. Det blir ju enklast så och doggen får springa av sej ordentligt och får sin motion.

För nån helg sen var jag ute och cykelrastade Filip. Det innebär alltså att jag cyklar och han springer jämte. Detta är en vanlig form av rastning i hundvärlden. Det är bra att cykla sin hund ibland så dom får springa, annars kan dom lätt bli passgångare. Det ser man ofta när pensionärer är ute med sina sällskapsdjur. Passgångare till följd av för långsam motion.

I vilket fall som helst så cyklar jag på min ljusblåa Crescent Freja. Jag matar på i bra takt, måste trampa hela tiden. Och Filip springer jämte. Fort som helvete. Och trots att han springer så fort är han kapabel att föra samtal hela tiden. Han flåsar knappt! Detta är i min värld inte mänskligt.. Jag cyklar jämte och vid minsta lilla uppförsbacke får jag sluta prata eftersom ja måste koncentrera mej på att andas då. Annars kanske jag faktiskt dör.. Let’s not find out.

Det blev 1-1,5 mil sist. När ja hade cyklat honom neråt längst med stranden, förbi simstadion och reningsverket, igenom småbåtshamnen, längsmed nissan upp in i stan och sen styrde in i slottsparken stannade han och frågade misstänksamt vart vi var på väg.
- Igenom här och sen hem igen tänkte jag? Jag ville ju hem och göra mat liksom!Det kändes som att han lite besviket accepterade och började springa igen. Lite som en 11åring på Liseberg som precis har fått reda på av sina föräldrar att:
– Okej Anton! Nu är detta SISTA åket. Du får åka karusellen EN gång till, sen ska vi hem.
- …Jaaaaajaaaaaaaaaaa…

Sen kom vi hem. Jag var trött. Filip var knappt ens svettig. Förmodligen borde man av detta uttyda att det är JAG som är sjukt otränad och visst, jag är otränad.. men vafaan, det behöver ju inte gå till överdrift! ^^

Snart tar jag mitt sällskapsdjur till kapplöpningsbanan, det tycker han är kul. Då ska han få springa Göteborgsvarvet.