(Detta skrevs klockan 6 idag ungefär och publicerades nu, när jag lyckades snika in mej på nån norsk idiots bredband.)

Nu sitter jag på bussen. Ser typ inget av det jag skriver eftersom solen är skitstark rätt in genom fönstret. Vänstersidan av mitt ansikte brinner. Hela huvet kommer väl va kremerat när ja kommer fram.

Jag är alltså påväg till oslo nu för den mest presatationsångestframkallande fotograferingen ever. Kul ska det bli. Skräckblandat kul.. eller nåt.

Vad är det förresten egentligen med busschaufförer och deras radiolyssnande..? Eller radio och radio. Dagens driver matar på en vad jag gissar är en talbok. På persiska eller bosniska eller nåt annat språk neråt inåt som jag inte förstår ett ord av. Jag sitter längst fram, precis bakom ryggen på honom, men med den volymen han fläskar på med så utgår jag ifrån att dom ungefär 20 andra resenärerna bakom mej drabbas ungefär lika hårt som jag. Det är nog en väldigt dramatisk berättelse. Den är dessutom inspelad av, vad jag tidigare aldrig har fått erfara inom talboksgenren, två människor. En kvinna och en man. Ibland, ganska ofta så bråkar kvinnan och mannen högljutt. Då sänker chauffören volymen ungefär två procent. Bara den uppmärksamme noterar detta. Kul. Skräckblandat kul.

Snett bakom till höger om mej så sitter en, vad jag gissar, indisk dam. Hon är väldigt gammal. Hennes, vad jag också gissar, son följde henne på bussen, hjälpte henne att få biljetten klippt och hela köret. Hon har en lång storblommig sidenkjol, en vit silkig sjal över sitt huvud som hon i sin tur har små små inbakade flätor på. Huvet alltså. Väldigt fint. Väldigt avancerad frisyr indeed. Ajuste! Hon har inga skor heller! Och en massa fotlänkar om den vänstra vristen. Mkt fint.

I alla fall så sover hon nu. Och snarkar som en hel karl. Emellanåt vaknar hon och gäspar, rapar och sträcker på sej. Högljutt. Först gäspa - WHOOOOOOAAAAAAOOOOO! Sen rapa, varför hon nu i helvete gör det, men jag antar att jag är glad över att hon inte fiser istället - *RAAAP* och sen knäpper hon ihop händerna och sträcker dom uppåt tills taket i bussen tar emot, sen sträcker hon dom framåt och bollar ut ryggen som en katt, samtidgt som hon halvskrikpiper – IIIIIIIIH!
Sen vänder hon sej, lägger sjalen över huvet och somnar igen. Kul. Sådär liksom skräckblandat kul.

Det är en timme kvar nu. Sen är jag i oslo. Emelie ska möta mej. Hon har strängt sagt åt mej att inte gå NÅNSTANS, jag måste stanna EXAKT där jag kommer av bussen. Annars går jag bara vilse och då hittar hon mej aldrig.. och det är ju väldigt sanningsenligt faktiskt. Hoppas hon känner igen mej trots att mitt huve har brunnit upp..