Vi testade förresten att sätta upp vårat nyinhandlade tält med. I min trädgård. Ganska stort blev det. Man kan vara typ två meter lång och gå omkring helt rak i det ^^
Culinaria
Det är jobbigt när man ska resa iväg. Man kan inte handla grejer som kommer ligga i kylen och bli för gamla. Så dagarna precis innan man ska åka har man typ INGET i kylen.
Jag är lite i den situationen nu kan man säga. Vi åker imorron. Jag och mamma. Till Sweden Rock Festivalen. Nu handlar detta ju inte om typ 3 veckors vistelse, men dock 8 dagar. Inget man köper nya räkor dan innan liksom..
Så i mitt kylskåp finns det nu fem burkar med olika sorters oliver, senap, lök, ketchup, såndär stark söt chilisås, lammkorvar, lite mjök, smörgåsgurka samt en sjukt konstig färdig pekinganka som Yvonne köpte i Kina när hon va där typ för ett år sen. Den har bra hållbarhet den där ducken. Ligger inpackad i nånslags igensvetsad foliepåse. Man fattar ingenting av det som står på baksidan. Lär ju bestå av typ 98% konserveringsmedel. Ska bli spännande att testa den en dag. Har inte vågat än.
Min frukost idag var intressant. Den bestod av Oboj och ett paket sånnadär surimi. Crabsticks alltså. Kan vid första anblicken tyckas vara en vidrig kombination, visst, fullt förståligt, jag tänkte samma sak. Men det var faktiskt riktigt bra ihop! ..Till allas stora förvåning.
Ska bli spännande att se vad middan har att erbjuda.
Karisma
Idag tänkte jag skriva om Anki. Det var ju ett tag sen nu. Jag fick chilla lite med allt om henne en stund, jag fick klagomål på att allt i min blogg bara handlade om gnagare. Gnäll.
I vilket fall som helst är hon hos Annie nu. Anki bor hos Annie. Om pinsamma tystnader uppstår ibland så kan dom ju iaf prata om hur lika deras namn är. Alltid nåt..
Jag och Annie var på glassbaren här precis hemma vid mej idag. Vi pausade från Rotundan och åkte dit. Vi hade tänkt att Saga skulle följt med men hon svarade inte. Och hon va inte ens på torget trots att vi åkte runt och letade efter henne. Så vi sket i henne och åkte till glassen ändå. Sen passade jag på att svänga inom hemma hos mej..
Och där hände det. Blickar möttes. Gnistorna slog. Luften var så full av vibrationer att man fick hålla sej längsmed väggarna. För att komma fram fick man skära den tjocka rosa känslodimman med en av mina evigt vassa knivar. Annie mötte Anki. Anki brukade sin råttlist och kopplade på sin allra charmigaste råttkarisma. Nyvaken och gulligt slö och i sitt nybyggda bo av snyggt rivna remsor av förra Frotté. Personligen anser jag nog att hon saltade en aning faktiskt.. Gnagarn. Men Annie fattade tycke för henne.
Så vi lastade in buren och matpåsen i bilen och körde hem henne till Annies hus. ..Där bor även en stor hund som skäller mycke. Det kommer garanterat inte att uppskattas av den nya inneboenden, men nu är det för sent. Hon får skylla sej själv att hon fjäskade in sej så som hon gjorde.
Blod
Kommer ni ihåg det jag skrev om knivarna i diskhon? Hur lätt det är att skada sej om man är trög?
Att man får lära sej bra saker i tidig ålder.. Men sen inser att man dessvärre inte har välsignats med en fullt fungerande hjärna, så man ändå inte klarar av att tillgodogöra sej alla bra tips och trix.
Om ni inte minns så kan ni läsa om det -här-
I vilket fall som helst så gjorde jag det igen. Skar mej alltså. Snittade med i pekfingret. Det kom blod. Och så blev det ett såntdär sjukt irriterande skärsår med en flik. En sån perfekt skuren hudflik som fastnar i håret när man duschar och drar händerna genom sin lejonman för att få ur schampot/reda ut det inbalsamade trasslet. Sånt är så svinigt störande. Äckligt känns det också.
Jag har precis limmat såret. Det är det bästa. Fuck alla typer av plåster och tejp och sånt ohållbart! Blixtlim is the shit. Såntdär Super Attack. En droppe i såret. Pressa ihop. Ingen störande hudflik. Helt platt. Inget som löser upp sej när man duschar. Asbra. Det bästa jag har fått lära mej på alla år i verkstaden!
(och ännu en gång leverar jag en handfast, konkret och bra lösning på ett problem)
För övrigt kan jag meddela att jag inte hatar att diska lika mycke längre. Jag har väl vant mej. Kanske eventuellt även blivit lite duktigare på denna ädla konst. Jag blir inte aggressiv av det längre i vilket fall som helst.
Balans
Jag och min snygga pojkvän har byggt sjukt bra och trevliga hyllor i helgen.
Tre stycken långa av ganska grova brädor som vi målade vita. Förbannat snyggt! Ser ytterst proffsigt ut. Som hämtade ur ett såndär tjockt magasin som mamma brukar läsa när hon käkar frukost. Ett sånt i vilket man kan, på engelska eller spanska, läsa om hur man ska inreda sin country side cottage fräscht och ljust. DVDhyllor är det, i ulitmat utförande. Nu får alla mina filmer plats.
Dessutom satte Filip även upp en snygg lampa i hallen. Sannerligen väldigt lyxig och cool!
Allt var frid och fröjd tills mitt sketna gamla kylskåp brakade ihop. Riktigt rövigt. Okej, det är ett väldigt gammalt skåp, men jag tyckte ändå att det var så typiskt. Det var som att huset ansåg att nu när vi hade fixat två bra grejer, nu när vi hade kommit ett ganska stort steg på väg i våran upprustningskampanj, då var det liksom tvungen att återställa risighetsbalansen! Så efter ett snabbt överslag i husets hjärna så kom det fram till att kylskåpet! Kylskåpet, det var likvärdigt med hyllorna och lampan.
Såfort jag får ett nytt kylskåp så kommer garanterat tvättmaskinen eller spisen eller nåt annat liknande paja. ..En liten vägg kanske rasar ihop. En flock rådjur kanske äter upp min trädgård över en natt. Enkel balansräkning. + på ena sidan och – på den andra. Annars går det ju inte jämnt ut. Fattar ju vem som helst.
Billgren
Var det nån mer än jag som såg kulturnyheterna för nån dag sen? Klippet med den lite irriterade reportern och den duktiga konservatorn?
Det handlade alltså om Ernst Billgrens verk, det där med rådjuret och mosaiken, utanför Sahlgrenska. Det som håller på och vittra sönder nu, efter typ 12 år. Nu går diskussionerna kring om det är okej att ett konstverk som man har köpt in för en massa pengar till en stad FÅR förfalla på detta sättet och om det är acceptabelt att sen lägga 200.000 kr, som det handlar om i detta fallet, när det måste repareras.
Reportern som var där och kollade läget medan konservatorn jobbade verkade inte vara Billgrens främsta groupie om man säger =)
-Men man kan alltså gå så långt att man kallar detta för fuskverk?
-Nä, det vill jag inte kalla det. Snarare en produkt av sin tid.
-Men visst är detta något som Ernst Billgren kan bli ersättningsskyldig för?
-Njaaeh, det tror jag väl inte. Det var ganska längesen han skapade detta verket och det har ju stått ute hela tiden..
-Men visst skulle man kunna kalla det lite undermåligt? ..Lite av ett fuskverk?
-Nää, det tycker jag verkligen inte.
-Men dethär till exempel. Putsad frigolit. Det MÅSTE ju ses som ett fuskjobb. Hade det inte varit bättre med ..till exempel granit?
-Nej men nu har konstnären valt att använda detta materialet så då är det vad vi har att jobba med.
Tv när det är som bäst!
the knife
Få grejer kan göra mej så ända in i själen irriterad som slöa knivar. Eller förskärare som det så fint egentligen heter. Men KAN man bli galen på sånt eller?! Oja!
Alltså seriöst. Hur kan man leva med sej själv?? I ett hem, med ett kök med slöa, totalt obrukbara knivar?
Barnen i familjen Brunnfors har blivit uppfostrade under pappa Jannes valspråk:
* * * Kom inte med problem – Kom med lösningar * * *
Så nu tänkte jag leva enligt dessa visa ord och leverera ett konkret förslag på en bra lösning till alla er som nu sitter där och tänker:
-Men vafaaan. ALLA har faktiskt inte en såndär grej att slipa knivarna med!
Nej, detta är jag fullt medveten om. Alla äger inte en sån. Och vad ännu mer faktum är: Alla är inte karlar nog att hantera ett bryne heller. Förmodligen är du en sån, du som nu läser och irriterat tänker att ”alla har faktiskt inte en såndär grej!”. Förmodligen är du även en sån människa som inte klarar av att tända grillen ute i trädgården heller. Men det kan jag behandla i ett annat inlägg.. Var inte lessen, jag har handfasta och bra tips inom det området också.
Okej, till mitt knivtips då.
Om så är fallet, att man inte i sitt hem innehar ett så kallat bryne, då kan man använda undersidan av en tallrik eller en en mugg eller nåt annat keramiskt föremål. Jajjemen. Väl beprövat gammalt husmorsknep. Funkar faktiskt skitbra.
(Vi tar ett instruktionsexempel. Här med en mugg som bryne.)
Gör såhär: Ta din mugg, vänd den upp och ner, se till att ringen den i normala fall står på är oglaserad (dvs vit/svart/grå/brunröd och matt), häll på vatten (och häll på nytt vatten om det blir torrt), slipa din kniv med bestämda och ofjolliga drag.
Piece of cake.
Stora bröst
Tillägg:
Om du är kvinna och har fina bröst och tycker om att visa upp dessa.
Jag l-o-v-a-r att dina pattar syns på bilden. Var inte orolig. Du behöver inte pressa upp dom rätt in i kameran. Jag har bra vidvinkel, dom kommer med ändå och dom ser inte större ut för att du hänger fram dom, resultatet blir bara att du framstår som en person med sjukt skum hålling och eventuellt en ganska långt framskriden skolios.
back in black
Kan hända att detta är lite osmart att skriva om. Jag kan få mycke skit för det som komma skall, men det får jag helt enkelt ta.
Som ni vet så jobbar jag med foto. Jag fotar väldigt mycke fester, invigningar, på klubbar, modevisningar osv.. Det är väldigt kul, man träffar fantastiskt mycke folk och ser en massa nya roliga saker.
Jättemånga känner igen mej och jag känner inte igen någon. Så brukar det vara. Om du drabbas av mitt oigenkännande en dag så ta inte illa upp, det är absolut inget personligt. Och det räcker med att du påminner mej lite så kommer jag kunna återge vad du hade på dej eller vad du drack senaste vi träffades =)
Det finns i alla fall vissa riktlinjer för att mingelbilder ska bli bra tycker jag. Alltså, inte massbilder nu, inte sånna där det är en överblick över skitmycke folk inne på en krog. Nu pratar jag bara om individuella foton. Sånna där 1-4 personer är med.
I regel går det till så att jag kommer fram till ditt bord/soffa/bänk/vip-rum och frågar om jag får ta en bild på dej och din tjej/din kompis/ditt gäng/ditt barn. Oftast säger du ja, ibland nej. Många tycker det är genant att säga nej, det behöver man inte göra, jag blir absolut inte lessen för det. Tycker jag att det är synd att du inte vill va med på bild, du kanske är extra snygg, har en grym håruppsättning, extraordinärt smink eller värsta avancerade maskeradoutfitten eller nåt liknande på dej, så kommer jag bruka mina skills inom påtryckning, övertalning och outtömlig charm och förmodligen kommer du till slut ändå vara med på bild OCH vara väldigt nöjd med det.
Det jag vill komma till egentligen är hur folk agerar när man tar själva bilden. Det finns olika varianter. Generellt kan man säga att det går asbra (med vissa undantag såklart) att fota ungdomar mellan 3 och 25 år. Då är det ett genuint leende, glada glittrande ögon rakt in i kameran. Perfekt närvaro.
Missförstå mej rätt nu, jag säger inte att alla bilder ska vara perfekta skolfoton, nejdånejdå. Absolut inte, det hade ju blivit skittråkigt. Det är jättekul med folk som posar och fjantar sej också! Alltid väldigt tacksamt! Man ska på bilden se ut som en person som man i verkligheten känner att man kan identifiera sej med kan man säga. Tycker jag. Detta är ju givetvis upp till var och en. Gör gärna miner och fantomenmasker med händerna över ögonen, MEN gör det inte om du inte är en sån person som inte gör sånna saker, så det blir nåt halvhjärtat taffligt skit bara. Det syns sen, jag lovar.
Skit. Nu drog jag sönder min hårsnodd..
Okej, nästa typ då. Man kan säga att detta gäller den äldre generationen om man ska generalisera lite igen. Eller ja, äldre och äldre… gruppen 25-75 kan vi säga. Det är ju onekligen ganska brett. Detta är alltså den skaran som inte tittar in i kameran. Blicken flackar omkring vid sidan och ni vet inte riktigt var ni ska kolla.
Alla vet varför.
Du också.
Jag vet att du vet.
Det är många av er som tänker det exakt nu när ni läser:
- Man blir ju faktiskt bäst på sånna bilder som man inte vet att man är med på.
Ja, det är möjligt. Om det är Gunilla 65 som tar bilder på kräftskivan med sin analoga kompaktkamera. Ja, då KAN detta stämma. Men annars, nej. Resultatet av en bild där du väljer att titta lite vid sidan av linsen är att du ser 1, blind ut, du vet så som en synskadad människa fäster blicken när man pratar med dom. Dom vet exakt var ljudet kommer ifrån men har inget att fokusera på. Eller 2, du ser sjukt dryg och opersonlig ut helt utan nån som helst närvaro. Bara att välja själv.
Det finns givetvis undantag här med. Ett är bilder på par, som väljer att titta på varandra och se lyckliga ut istället för in i kameran. Detta brukar bli bra. Gulligt, romantiskt, fint osv. Ett annat är någon som väljer att se på sin mat med besticken i högsta hugg och ett saligt sken över sej. Brukar också bli ..trevligt.
Till denna gruppen av folk, dom som ”vet att dom bästa bilderna tas när man inte är beredd”, hör också dom som inte väljer att flänga omkring med ögonen utan dom som hela tiden pratar medan man tar bilden. Dom pratar om allt möjligt, alla trevliga saker dom kan komma på. Hur bra det är med en extern blixt för då ser man inte likblek ut på bilderna sen, hur deras barnbarn precis har köpt en jätteliten söt rosa kamera, hur god buffén var, hur dom en gång såg ut som idioter på bilderna från en midsommarfest för att dom hade dill och gräslök mellan typ alla tänderna. Det är alltid väldigt trevliga samtal, förda i ett väldigt ärligt lyckligt tonläge, så att dom hela tiden ser glada ut när dom pratar. I tron om att då kommer dom ju givetvis se lika glada ut på bilden med. Väldigt logiskt i deras hjärnor. Fullt förståligt också. Det ÄR ju logiskt. Och det funkar jättebra också! Förutsatt att man filmar och inte tar stillbilder. Detta resulterar i att jag måste ta ungefär 30 bilder i väldigt snabb följd för att fånga rätt munläge. Det är egentligen helt okej för mej, men det kommer aldrig se ut som ett leende ändå, eftersom jag måste välja den bilden där dom säger i:et i dill istället för o:et i potatis eller m:et i mat. Kan vara okej, men ett i blir aldrig samma sak som ett leende. Men close enough for me. Faktiskt. Så det är helt upp till er.
Okej, Jag kan sammanfatta detta för er som inte har orkat läsa allt.
Jag tar bättre bilder än vad din faster Ulla 51, gör med sin lilla kamera på julafton. Lita på det och gör som jag säger. Då blir du snygg. Givetvis finns det undantag.
Detta inlägget tillägnas Emelie, så hon blir nöjd.
Snickaren
Det ska komma en snickare hem till mej. Han ska sätta upp min köksfläkt som just nu står i hallen i en låda.
Lollo heter han och kan komma exakt när som helst. Ingen vet riktigt när. Han kan komma medan jag inte är hemma, då tar han sej in med hyresvärdens nyckel. Han kan komma en morgon när jag ligger och sover.. Då knackar han förhoppningsvis.. Man vet inte riktigt.
Sånthär är skitjobbigt. Mest tycker jag det är jobbigt för att jag inte vill att folk ska se hur stökigt jag har det. Disk å kläder å så.. Ni vet.. Skor som står överallt.. Saxar på golvet, pepparkakor på bänkarna. Hela köret liksom.
Idag när jag skulle åka iväg och jobba. Tidigare i kväll. Jag skulle iväg och fota lite. Då kom jag på alldeles för sent att han kanske kunde show upp. Jag hade varit alldeles för långsam i mitt fixa-mej-iorningande, dessutom hade jag babblat i telefon för länge. Jag var alltså sen.
-Jävlar! Lollo! Han kanske kommer nu medan jag är borta! tänkte jag och blickade ut över disken (absolut ingen vidrigt berg, men dock en liten samling glas och bestick.. och ett durkslag med), räknade lite lätt till ungefär 9 par skor utströsslade i den grusiga hallen och halvt påväg in i köket. Noterade även att det låg en massa tvätt inne i Ankis rum.
jag har kommit på det bästa sättet att raketröja. Städning i trängda situationer liksom.
Skorna slänger man in i garderoben. Disken samlar man ihop i den stora hon, sen häller man upp ett bad där i, med asmycke diskmedel i så det blir såntdär skum som ligger kvar länge. Det ser liksom fräschare ut då och så ger det sken av att man faktiskt egentligen håller på och diska men blev tvungen att dra mitt i alltihopa. Sen samlar man ihop alla kläder och eventuella väskor och hårspray, slänger dom i sängen och lägger täcket lite lagom knyckligt över. Inte bäddat liksom. Bara knöligt. Som om man hade sovit där. Knöligt med fyllning kan man säga.
Voila!
Städat.
Bara att dra.
