Räddningen
Lina ringde innan.
Hon berättade bland annat att hon hade lyckats fucka upp sitt nya VISAkort och sin mobiltelefon typ samma dag som hon åkte till Paris. Knappt nån packning hade hon med sej heller. Så det blev så att det mest värdefulla hon hade med sej på resan var en lite lyxigare bläckpenna. Sweet.
Vi pratade om tillgångar och pengar. Jag berättade att så fattig som jag är nu har jag aldrig varit förr. Att efter denna hyran om kommer nu kommer jag ha typ noll kr kvar. Spännande. Då utbrast hon, som om hon precis hade vaskat fram en schysst guldklimp ur en träskig bäck i småland:
-Men! Du fyller ju år snart ju!
Det var sjävklart att det nyfunna guldet skulle ju lösa alla problem.
Härligt det är att få lite indikationer ibland som pekar på att man inte har blivit äldre, att man fortfarande har sin födelsedag som backup om man skulle bli pank. Om man står där utan en spänn så kan man alltid tänka -Jaja, men snart fyller jag ju år.. Då brukar man ju kunna håva in lite cash. Då kan det ju faktiskt fixa sej! Man kan liksom förlita sej på sin födelsedag. Hur gammal måste man bli innan man släpper det där tänket egentligen? Hoppas verkligen att det funkar livet ut.
För övrigt så kom både jag och Lina på, lite senare i samtalet, att det ju faktiskt är typ 7 månader kvar tills min födelsedag. Så det skiter sej nog.

Fick precis det stördaste telefonsamtalet på länge.
Våran påskmiddag för övrigt. Den var inget som föll in i det vanliga och traditionsenliga helgmatmönstret om man säger. Eller ja, det är kanske en tolkningsfråga. Allt vi åt var ju givetvis påskmat.. Det var påskpotatisgratäng, rökt påsksik, påskavokadosallad med påskfetaost.. Påskcarlsberg och påskcider.. Påskkeso.. Påskchokladkaka.. Ja ni ser ju själva på bilden här vad vi käkade. Observera även att Filip helt påsktraditionsenligt inte har nårra kläder på sej.
Nu ska jag diska. Jag har samlat på mej asmycke. Fyfan. Anki får va med. Hon sitter på min axel nu och är väldigt deltagande. Hon gillar min nya svarta munkjacka som det står ”FOTOGRAF” på ryggen på. Den är mjuk och greppvänlig för hennes små fötter. Och dessutom kan hon ligga i luvan när hon inte orkar kolla mer på mina händer som diskar, skriver här eller redigerar bilder.

