Vad tycker ni? Det var ju ett tag sedan vi hade lite finpoesi här. Eller hur?
Gentlemannen – En efterlysning

Var har egentligen du Manliga Gentleman tagit vägen?
Du som håller upp dörrar, du som väntar, du som klarar av att visa intresse och samtala med en trots att andra män är närvarande?
Du som inte skäms för att visa att du tycker om en, du som är man nog att köpa blommor och bjuda på en romantisk middag bara för två, utan att noja över att dina polare ska skratta och vråla ”ÅÅÅHHH! TOFFEL!” åt dig?
Du som visar intresse och ställer frågor för att du faktiskt vill veta istället för att bara hålla det kort och till att svara på de frågor som ställs dig.
Du som på riktigt undrar saker om ens liv?
Du som klarar av att visa att det är mer intressant att umgås och prata vid bordet än att läsa tidningen eller greja med mobilen och du som tycker det är nice att ses mitt på dagen ibland och äta lunch ihop för att sedan gå tillbaka till respektive arbetsplats.
Du som aldrig slentianmässigt går 1-2 meter framför en och som aldrig sitter med ryggen emot och utestänger en från att vara med i konversationen.
Du som inte bara säger att du skulle vilja, utan som också gör.
Du som håller upp jackan åt en och väntar medan man knyter skorna istället för att gå i förväg och du som stolt berättar för dina vänner om en.
Du som får en att känna sig delaktig, intressant och fin.
Välkommen.
******
Ja jag vet, ribban kan tyckas ligga högt och det kan säkert uppfattas som att kraven står som spön i backen här nu. Och själv framstår man väl kanske som lite av en krävande och handlingsförlamad individ som saknar förmåga att ta för sig? En liten flickig prinsesstyp som förväntar sig silverfat komma inburna av vita handskar och ingen motansträngning krävd. Så är det givetvis inte. Jag kan ju inte gärna säga nåt annat, hehe.
Men var är han då? Var denna stereotype Gentlemannen (med mina mått mätt) nånting som bara fanns på typ 30-talet och som nu är helt förlegat och utdött? Nånting som inte ens är i närheten av den bild dagens Man vill ha kopplad till sig? Det tror jag inte. Jag vet nog fan att ni är där! Ni har det, allihopa!
Kanske har JAG helt missuppfattat vad en Gentleman egentligen är? Men det tror jag inte! Jag vill nog mena att det är lite av en tolkningsfråga, lite upp till var och en. Vilket givetvis inte gör det direkt enklare att uppfylla.
Har jag med denna spekulerande och undrande text kanske nu skrämt in er alla (med era mått mätt) Manliga Gentlemän in i era hålor där ni nu kommer gömma er, till följd av prestationsångesten jag har planterat in hos er? Det tror jag inte! Och ni vet ju att jag älskar er ändå. …Jag mest bara undrade.
Dessutom måste ju faktiskt inte alla punkterna uppfyllas. Det räcker egentligen med den sista. Den är egentligen den enklaste också.
Och
PS. Nej, detta var ingen kontaktannons. DS.

Kära Dagbok,
Jag borde åka nånstans. Resa iväg till nåt awesome ställe och kolla på grejer och andas lite annan luft. Insåg precis detta efter att ha kollat på
Händelse. Kunden A kommer instormande i butiken/på mitt kontor:
Igår hällde jag Ajax i akvariet. Sekunden efter att jag hade gett fiskarna kvällsmat. Dom var uppe och käkade flakes vid ytan.
Närfan hade våren tänkt komma för övrigt?? Tycker vi inte att det börjar bli hög tid?? Det är ju snart februari! ..Jaaajaaa, jag veeet.. Sov du lilla videung, än så är det vinter osv. Februari är och har alltid varit den kallaste och drygaste månaden på året, jag är väl medveten om detta, men jag brukar aktivt välja att leva i förnekelse vilket i förlängningen resulterar i bitterhet över att våren inte dyker upp på min mentalt utsatta tid. Besvikelsen liksom. Men ni vet ju hur det är, fakta – Besvikelse är en produkt av en fantiserad framtid. Alltid. Och våren brukar dessutom vara en metafor. Att man säger att man vill att värmen ska komma, knoppar brista, tulpaner spira, solen stråla, smältvatten porla, hästar galoppera, fåglar kvittra och katter kråma sig, då brukar det vara metaforer. Inte alltid! Men oftast.